Det är en bonus för förståelsen att bli påmind om den tonåring man själv en gång var, men det har aldrig varit lätt att vara vid den hållplatsen i livet och det har alltid krävt väl vuxna föräldrar, och frågan är hur det är med den saken i den härskande ungdomsfixeringens tidevarv…?

Aprilstämningen är här och jag välkomnar den med mina öppna armar! För den är i alla fall, i motsats till en hel del annat som är årstidsrelaterat och som klimatförändringar har inverkat på, så skönt igenkännbar och i det stora hela som den brukar vara:

Det där gäckande, lite luriga, typiskt växlande, temperamentsfulla vädret som av gammal vana går fram som vore det i klimakteriet… Det är för mig ett lovande, ganska härligt preludium till den mer stabila vår som redan är i farstun hos kompisen försommaren, och det är som en efterlängtad present som snart…kommer fram på bordet och ska öppnas framför ens nos!

Och skamlöst overksam är jag som ganska ofta, nu positionerad i favoritfåtöljen. Och medan de flesta andra duktiga seniordamer nu antagligen lägger in påsksillen, putsar fönster och bakar påskbrödet och har min beundran, så filosoferar jag min latmask denna lite gråmulna tisdag i påsktider och stilla veckan, över livets resa, alla de åldrar och de hållplatser där vi liksom måste trycka på knappen, stanna bussen, kliva av och modigt gå in i en ny fas av det mänskliga varandet för att där möta nya öden och äventyr.

Ute stannar solen i dag upp gång på gång i sin ansats utan att gå “all in” och ta för sig, som om den tillfälligt hade tappat självförtroendet, drar sig tillbaka och låter artigt den gråmulna himlen spela huvudrollen. Kanske tänker solen med berättigad kaxighet att “min tid kommer” och att sommarens molnfria dagar snart är här.

Och i denna stund lägger jag en del egentligen onödig energi på att fundera lite över livets åldrar och på det oavvisliga faktum att mitt äldsta barnbarn Love, nu är 22 år och sen ganska länge har lagt puberteten bakom sig och nu, en klok och självständig ung man.

En gång i  den här världen var jag, tro det om ni vill…hihi själv i tonåren och minns hur jobbigt det kunde vara att stå där med ett minst sagt… växlande humör där skratt och tårar ofta kolliderade eftersom själva avsikten liksom inte visste var den kom i från eller skulle ta vägen. Ett typiskt pubertalt “far – åt -helvete -humör” som faktiskt liknande ett aprilväder, satt i hela kroppen och hade likheter med de “transformations  -hormoner” som så fräckt tar över en i klimakteriet.

Och därför brukar jag kalla klimakteriet för “en andra pubertet” eftersom  båda de här fysiologiska milstolparna syftar till att på ett sätt gå vidare och lämna en period av mänskligt varande som sitter i så många lager av en och att vi genom den uppdateringen ska växa och vidareutvecklas och gå in i ett annat skal. Och det här känner man och jag vill påstå att det kan vara som en sorgeprocess. Och både puberteten och klimakteriet sätter en på, så gott som dagliga, känslomässiga prövningar när man banne mig  får träna på mental överlevnad!

Och just puberteten är verkligen ambivalensens och de motstridiga känslornas glansperiod i livet! För samtidigt… som man har ena foten i vuxenvärldens alla förväntningar och krav och fortfarande bär på barnets sårbarhet och behov av föräldrars trygghet, förståelse och kärlek, längtar man samtidigt efter självständighet och oberoende. Men vill, likt förbaskat ändå på samma gång revoltera mot det mesta som kommer i ens väg, och det liksom bara för principens egen skull och inte utan en viss förtjusning… prövar ett nytt uttryck -ett verktyg, av den kaliber som man innan inte visste fanns!

Och det är verkligen som om tonåren är trotsålder nummer två efter den i treårsåldern och att klimakteriet är nummer tre hi hi…! Den övergångsålder när man på nytt prövar sina vingar, blir lite pubertalt uppkäftig, testar och i växande skala gör nya, ibland ofrivilliga revolutioner och då inte alltid väljer sina strider för att blodet bokstavligen är hett och i svall!

Och som snart 69 -åring och med den här uppfriskande Pippi Långstrump – tiden sen ett bra tag i backspegeln, kan jag ana att den sista och slutliga, allra viktigaste övergångsåldern, den kan man nog om man får leva, vänta sig känningar av mer och mer i takt med åldrandet. För då väntar  rent bokstavligt den verkligt stora,  övergången till “något annat”. Och jag misstänker att ju mer den närmar sig kan bli en del svettningar och existentiell oro blandat med en viss nyfikenhet och spänning. Och jag hoppas och tror att kraften uppifrån då rinner ner – och till, för att hjälpa ett ängsligt människohjärta.

Men fram till dess fortsätter jag  ömma för alla ungdomar som i dag, i en allt oroligare värld, nu är i den där åldern med alla toppar och dalar av emotioner, hormoner och vilda, härligt otyglade framtidsdrömmar! Och kommer i håg när författaren Kerstin Thorvall sa en gång, för mig lite naivt och ganska provocerande i en intervju, att “tonåringar behöver föräldrar som är som tonåringar”. Jag kan säga att jag fortfarande inte håller med henne i det påståendet.

Och jag tror, med all respekt, att hon i det uttalandet kanske hämtade upp, idealiserade och till och med rättfärdigade en del av sig själv och sitt eget tyvärr, icke okomplicerade mammaliv och vissa problem med det. Nej, jag håller inte med henne i det, fast hon i övrigt var klok och vidsynt och en bra författare. För jag vill påstå att tonåringar behöver föräldrar som är just vuxna i sitt föräldraskap, men som vill och kan förstå en tonåring och se livet ur en tonårings perspektiv men med stödet av det vuxna fundamentet i sig själva…!

Och det här tror jag att dagens unga behöver tillgång till mer än någonsin, för det händer att just det brister…! Jag är inte ute efter att moralisera för det är poänglöst, men jag vill reflektera. Och jag undrar om det ibland inte kan bero på att vår tids ungdomsfixering kan förvirra oss in i ett icke – vuxen  – varande. Och det kan tyckas lite rörande, men den villfarelsen får så klart konsekvenser och inte minst för barnen.

För då kan det bli så att den som egentligen är och ska vara en vuxen förälder, men som till delar vill identifiera sig som en ung, fri och sorglös tonåring, (inte sällan oigenomtänkt och för att andra gör detsamma) måste kunna förstå, stötta och vägleda en annan tonåring, som är ens eget barn, men då ganska förutsägbart kommer att få en del problem med det.

Och man kan väl bara konstatera att det aldrig har varit problemfritt att vara vare sig 3 – åring, tonåring eller klimakterietant, eller att vara människa överhuvudtaget, för det blir problem ibland och ofta för att det behövs när vårt maskineri ska utvecklas och förfinas. Men… där emellan är livet ofta både roligt och soligt och riktigt härligt! Och alla åldrarna har vi med oss vare sig de är genomlevda eller står på vänt för att tas i anspråk, och de är alla guld värda att både minnas och se tillbaka på!