Det ligger en STOR tillgång i att kunna håva in nöjesvärdet av sig själv genom alla de galenskaper och fadäser man som fri och felbar, O- fullkomlig människa producerar, och jag är seriöst… förvånad över att jag av just den anledningen, inte har skrattat ihjäl mig för länge sen. För jag har ofta haft vansinnigt roligt och stort nöje av att vara fri och obunden när det gäller att se alla dråpligheter som jag och många andra ohämmade och skönt ICKE – felfria människor generöst bjuder sin omgivning på.
Och en av de finaste komplimanger som har gått in i min hörselgång var när jag en gång fick höra att jag skulle kunna bli “en riktigt bra och rolig stå – upp komiker.” Det tackade jag för och tog till mig och noterade stolt i mitt symboliska pseudo- CV. För vad kan egentligen vara finare och mer meningsfullt än att få andra att skratta och må bra, tänkte jag då och tänker nu.
Nu är det väl ur en realistisk, kärv synvinkel för min del, kanske… lite sent, för att inte säga kört, för det jobbet. Ja, jag menar rent praktiskt – faktiskt och scenmässigt hihi… men det blir väl fler liv tänker jag…! Och ni skulle bara veta hur mycket manus jag hittar i mig själv nästan varje dag och då skrattar jag ofta riktigt gott för mig själv och ibland utan publik och det funkar det med.
Men nu är det så att jag inte bara har begåvats med att vara lite rolig och så, utan bär också på ett oönskat gammalt självförakt som skamlöst då och då visar sitt fula tryne för mig. Och just så var det här om dagen när jag i hastigheten och så att säga “på riktigt,” råkade kolla på mig själv i badrumsspegeln, vilket inte jätteofta händer en gammal garvad spegelfobiker som jag.
Och herre gud…vad snopen jag blev när jag då “plötsligt” upptäckte ett, för mitt just då blockerade medvetande… obekant ansikte, en vithårig lite snipig, ganska bister TYPISK tant med en tämligen desillusionerad blick, såna som man ser ibland “där ute” och som man förtränger att man själv har kommit en bra bit på väg att bli. Min spontana replik rakt ut i luften blev då den:
