Hur många av oss har inte några gånger under livet varit beredda att typ släppa allt… för att kunna hoppa in i någons liv, i en människas tillvaro som just då larmat för kris – och kaos, och vara hjälten eller hjältinnan som sliter på sig räddningsvästen och drar upp en medvarelse ur dyn av någon form av lidande i det större sammanhanget. Och det här är naturligtvis en riktigt god och beundransvärd avsikt i någon.
Men, det händer ibland att man faktiskt kan bli FÖR hjälpbenägen och utvecklar ett mönster av det här och startar som en egen “firma” där beredskapen är lite för… god för både sitt eget och omgivningens bästa, och bakom det kan ligga mycket psykologi och till och med ett oavvisligt behov av att själv vilja bli sedd och beundrad, och det är både fattbart och mänskligt tycker jag, men fel väg att gå för att bli älskad! Och då är det bra om någon klok och modig person säger STOPP och bestämt lyfter ner en från den självutnämnda Mother Theresa – piedestalen, för genom det har den personen gjort en verkligt god gärning och stoppat ett destruktivt repetitivt mönster och varit en riktig hjälte.
Det ligger förmodligen djupt i den mänskliga naturen, det där att vilja gripa in och rädda en människa som vi tror behöver vår hjälp, och här kommer jag än en gång in på den urinstinkten i oss som jag tror att det är, att utifrån den gamla primitiva, mänskliga basen, värna gruppen och kollektivet, som ju handlar om att samla mesta möjliga plus – faktorer för att ta hand om varandra och säkra överlevnaden. Och jag tycker det är en mycket vacker instinktiv omsorg och ännu finare blir den när den visar sig så stark och för att den lever kvar i oss.
Men utifrån det jag själv har lärt mig genom mina egna försök till “räddningsinsatser” i min omvärld och genom att faktiskt själv kunnat bidra till min egen läkning, så tänker jag att det är bra om vi kan se skillnader i BETYDELSER av det vi verkligen gör för våra medvarelser. Det där begreppet “att rädda någon” kan förstås klinga vackert och väcka både förväntningar och beundran. Men, jag vill påstå att det gäller att verkligen ha klart för sig OM det verkligen finns skäl att utnämna sig till “räddaren i nöden” och att gärna veta VAD man bör göra för någon, och sen se till att den hjälpen blir väl riktad och landar där den ska – gör bäst i från sig, och helst får varaktigt, önskade effekter.
Och inte minst bör man kliva ur egot och ta sig en grundlig funderare över av vilken orsak man egentligen vill vara heroisk…för det svaret kan verkligen förändra hela processen och ibland faktiskt stoppa den boll, som i vissa fall visar sig funka bäst om den kommer i rullning med hjälpen av en putt från den hjälpbehövande själv och utan, så att säga, någon extern assistans.
Och vem vill då inte vara en räddare tänker jag….Men att man avser att rädda någon behöver inte nödvändigtvis innebära att man fixat allt till det bästa i den människans liv, och där kommer EGOT in…Och kanske slår man sig för bröstet och tänker att man gjort något stort och avgörande. Men att verkligen HJÄLPA är på sätt och vis något annat tänker jag för det förutsätter alltid att ett frö till andra tankar och insikter börjar gro i den som äger problemet och att MOTIVATIONEN är på plats… Och ibland kan förvisso det att INTE ingripa men att vara beredd till support, vara den bästa hjälpen.
För en del människor behöver faktiskt själva hitta roten till det onda och vara sin EGEN räddning! Och som så ofta… handlar det om ett längre perspektiv och om att ibland som medmänniska bara kunna vara ett stadig, osjälviskt stöd för den som FÖRST som ett led i sin utveckling måste se behovet av förändring i sig själv… Och främst gäller det väldigt ofta om att hitta den djupare förståelse för upprepade livsval och om att se klart och oavvänt på sina livsmönster. Men det att låta någon följa sin egen övertygelse, sin livsplan, hur fel och ibland tokigt det än kan verka i andras ögon, kan, som jag ser det, ibland bli den bästa hjälpen.
Tack fina Du🙏 försöker släppa o ta hand om mig själv i första hand, sett så många som jag hjälpt att bara rasa men jag börjar må så bra i mig själv o förstår att mycket är bara utmattning👎🙏❤️💯🦅
Tack Birgitta för du läst och för det du berättar! En utmattning kan sätta mycket på sin spets det vet jag själv och man orkar då inte sätta gränser.
Jag tycker det är så bra och viktigt att vi människor kan
kan vara öppna och tala med varandra om såna här saker för vi känner ofta igen oss i varandra och kan verkligen
stötta varandra om vi vågar vara öppna. Stor, varm kram till dig!
Skulle jag. behöva
Kra
m till dig och min fulla förståelse…!