Jag tänker fortsätta att önska mig och drömma om sånt jag längtar efter, men aldrig utan tacksamhet för det jag redan har, och mycket ödmjukt tar jag emot varje ny dags heliga andetag i mig och alla möjligheter som den ovärderliga högvinst det är!

Den går bara inte att hylla nog… och borde alltid stå i centrum av vårt medvetande, den fullständigt OVÄRDERLIGA present som varje nytt år är, då när när man får ynnesten att ännu en gång få uppleva det magiska, ännu tomma bladet på NYTT framför sig, för det är oslagbart! Och den där sällsamma kväll som Nyårsafton alltid varit, kan man om man vill mycket väl festa och njuta ohämmat, och med lust och glädje och i gott och trevligt sällskap, äta supergott och skratta sig lycklig och känna att roligare än så här kan man knappast ha, för nu känns ALLT så himla bra och BÄST och så här vill jag alltid känna.

Men den där speciella känslan av festlig yra och bekymmerslöshet den toppas för mig de skälvande minuterna före tolvslaget, och blir som det goaste körsbär på toppen av kakan, av ett förunderligt allvar och en ren högtidskänsla som jag bara känner då.

Och den är som en väl avvägd existentiell överblick som under några korta ögonblick pekar på vad som antagligen är själva meningen med livet, och så den där nyttiga, men lite omskakande påminnelsen om BÅDE den litenhet jag som människa utgör i det stora hela och den STORHET som jag i likhet med alla andra i grunden representerar. Allt det som jag betyder just för att jag är en del av totalen och med det… ett av de oändligt många hjul som håller Varandet uppe och i kontinuerlig rullning. Och så blandas den här påminnelsen med en stor tacksam.

Den här upplevelsen har jag haft på Nyårsafton sen jag var tonåring och varje gång ruskar den om mig och får mig att känna en passerande magi som har lite bråttom och som gör att jag lite brukar tappa min jordning och liksom far upp mot skyarna. För det är ett sånt starkt ögonblick då när det gamla året dör och det nya, och som jag tror precis som när ett barn föds till livet, med en viss smärta och inte utan vånda, kämpar, tar sitt första andetag, blir till och lägger sin tilltro till oss  människor för vi är ju dess omsorgstagare och det ansvaret det kräver sitt!

I år fyller jag 69 år om “Gud vill och skorna håller” och mitt tack är stort och dagligt uttalat, och jag tänker fortsätta hylla livet och drömma, fantisera och faktiskt skicka ut en och annan önskan till universum om sånt till vilken min längtan står. MEN aldrig… utan tacksamhet för det jag nådefullt och generöst redan fått och har, och med stor ödmjukhet tar jag emot varje ny dags andetag i mig och alla nya möjligheter, som den fullkomligt ovärderliga högvinst det är!