I dag när jag satt där, egentligen alldeles för tidigt… i fåtöljen och filosoferade medan ljuset vant och tryggt bröt fram och serverade ännu en ny välsignad dag, så kom jag att tänka på de som dagligen sviker sig själva och sitt sannaste jag genom att ibland kanske rätt så oreflekterat, liksom tar på sig en alldeles för liten och obekväm social kostym och sen toppar med ett par alldeles för små, ganska fula och icke självvalda skor. En inte sällan gammal ovana som svarar på en förväntan från omvärlden som ofta är obefintlig och ett villospår som olika erfarenheter med starka känslominnen skapat som ett falskt ID i någon, tror jag.
Det här är de effektivt självförminskande personer som så sorgligt och orättvist fortsätter att vara den beställningsprodukt som de en gång av någon anledning har fått för sig att de måste vara för att duga, bli sedda och allra helst älskade, och inte sällan läggs grunden till det här i barndomen och faktiskt då av mer eller mindre dysfunktionella oharmoniska föräldrar med liknande bakgrund. Och varje litet försök att bryta sig loss från det här tvånget och tyngden från en svärtad självbild, som är rena själskadebeteendet, kan vara som att bli fri från en vanebildande drog och kan nog ge abstinens.
Men tänk… att det finns människor som faktiskt med stödet från en djup självinsikt och klara ögon, lyckas bli fria från den här trånga kostymen och skorna som skaver, och som kastar fake -uppsättningen för gott och ALDRIG någonsin mer underordnar sig skitjobbet att var en beställningsprodukt, och som blir FRIA och hittar sitt absolut rätta genuina JAG! Och jag tror verkligen att det kan vara som att födas på nytt in i den rätta kroppen, och den pånyttfödelsen önskar jag ALLA därute som ännu inte hittat modet att värdera sig själv fullt ut och som inte kan älska sig själv villkorslöst för både NU och RETROAKTIVT! För först DÅ börjar livet på riktigt för den som inte vågar vara sig själv nog i den vantron att det inte är tillräckligt!
