Vissa dagar, ibland lite lätt periodiskt faktiskt, så är det som om man tappats i ett skum av förvirring, ligger minus i omdöme och så mycket blir sååå fel, så INTE det man vill och avser… och man har liksom hur man ändå anstränger sig, nästan ingen styrningen på tillvarons framfart, i alla fall de mer väsentliga delarna av den…
Och man får vara stort tacksam så länge de här rätt jobbiga dagarna inte urartar och blir till permanenta tillstånd, hihi… får då är man illa ute!
Jag gillar verkligen inte det här för man tappar spåret och färdriktningen och står där och kliar sig i huvudet och fattar ingenting. Det här är inte sällan, i alla fall för mig, dagar då man kan klämma ett finger, bränna vid potatisen, få en fet hisnande, helt oväntad faktura, glömmer viktiga saker eller bara känner sig grundligt ledsen…. och det mesta vad man säger och företar sig, går fel, så fel… och allt på en och samma dag!
Det är typ, som om en väldigt kylig, högdragen, riktigt emotionellt distanserad gästdirigent, som jag verkligen inte känner… och antagligen specialiserad på insatser inom kategorin “wake up calls”, norpat nycklarna till ens existentiella verktygslåda. Och jag kan banne mig nästan se i mitt inre hur han står där så retligt, dominant och nöjd och hivar med armarna och styr min vardag, men inte i den riktning och på det sätt som jag okejar och själv är nöjd med…
Jag tror en och annan eventuell läsare kan känna igen det här även om jag, som den hobbydramatiker jag är, har målat ut bilden lite drastiskt kanske, men det är så här det ibland känns för mig under de här mentala lågbudgetdagarna, då det inte, på högre ort i min knopp, på själva huvudkontoret – verkar finnas resurser fullt ut att administrera och verkställa lite bra och rediga insatser i tillvaron haha…
Men jag har, med risk för att vara klyschig, med åren lärt mig att den här icke önskade “gästdirigenten,” han med kylan och distansen och han som norpar min nycklar till tillvaron, vardagen och livet, han har nog ändå sina skäl att ingripa, fixa och dona med mina dagar, val och felval, klantigheter och mitt tillfälliga missmod.
För man bara måste ju under såna här perioder skärpa sig på alla plan, och bli mer uppmärksam, varsam och försiktig med sig själv faktiskt. Och det behöver allas inte vara lika med egocentricitet, utan i ett större perspektiv snarare motsatsen…
För det är ju den person jag är, balansen i mig, min närvaro, min koncentration och min fulla kapacitet och kraft, som jag ger av i mötet med andra människor som kommer i min väg, och som jag då också påverkar på flera plan både plus och minus. Och jag har fattat att det i högsta grad är en fråga om tillit till att allt, och nu blir det klyschvarning igen, i varje stund av varandet fullt ut sannolikt är som det ska vara och är ämnat att vara. Så man får bara vackert gilla läget och fortsätta flyta med där på ytan av vattnet i tillvaron och hoppas att allt ändå slutar bra ändå…
Men min återkommande läxa är uppenbarligen den att jag måste bli mer grundad i mig själv, mer närvarande här och nu och rejält dra ner på flygningarna i det blå, decimera bolljongleringen med många fixa -och göra på en gång och faktiskt lite mer vårda och pyssla om mig själv på olika sätt, utan känslan av försummelse av familj och närstående. Och så måste jag jobba hårdare med att kunna delegera en hel del av det jag själv, så enfaldigt, tror alltid är mina göromål och mitt ansvar, och lämna över det till andra som kan klara det minst lika bra, om inte bättre.
Så jag tänker så här, i min “åtgärdsplan” som jag skrivit inne i mitt ganska röriga huvud och så här säger jag enligt den till mig själv: ” Bästa Ann, nu är det jobbigt igen och du är inte riktigt hemma i dig själv, inte riktigt närvarande, och kanske vill du egentligen vara nån annanstans… men det är inte läge för det nu förstår du! Och nu skärper du till dig och släpper vad du just nu har för händer! (Många utropstecken blir det,…) Förresten, hallå där kvinna, jorden gååår inte under för att du inte tar ansvar för saker och ting, vare sig lokalt,centralt eller globalt ! … Vem tror du förresten att du är egentligen, Gud eller…?
Om jag då sitter där en stund och lyssnar på mig själv och den bättre, mer sansade delen av mig själv, och kyler ner mig lite och bara gör en väl genomtänkt, lugn och snygg landning i mitt jag, så tänker jag att jag nog blir mer lugn och koncentrerad såna här dagar. Och då kan nog nyckeltjuven och den samme arrogante gästdirigent, få lite färre jobbdagar hos mig fram över… och på köpet kanske jag mer kan förstå hans motiv och insatser och förlika mig med att han av en nog välgrundad anledning “messar” till det för mig ibland. För han har ju förstås, ett uppdrag han också…!
