Många år med jobbet i demensvården har för mig varit oerhört stimulerande, roligt och intressant och jag har lärt mig mycket om människan under den tiden.
För en del år sen år sedan började jag se likheter mellan det man upplever när man drömmer under sömnen, och det som mina vårdtagare med demenssjukdomar gav uttryck för, och som var deras verklighet. Det mest slående var hur de fragmentariska tankestrukturerna, den nästan fulla tillgången till det genomlevda, till det förflutna och till alla åldrar i livet, och hur lika det var! Också de känslomässigt starka och ibland till synes så verkligt upplevda mötena med döda släktingar och närstående i deras tolkningar av verkligheten påminde om drömupplevelser.
De här likheterna tyckte jag var så intressanta och jag kunde inte släppa vissa teorier som började komma upp i mig. Jag har alltid ansett att man ska ha respekt för vad en minneshandikappad person upplever och ge den tolkningsföreträde av livet och tillvaron och inte argumentera emot.
Och jag tänkte att demens handlar förmodligen om en betydligt mer komplex problematik än att inte hitta sina kläder, sitt rum eller annat, vilket är svårt och sorgligt nog. För mig känns det, framför allt, som om den som drabbats av demens inte längre hittar sig själv och inte heller i den här världen…!
Som om man redan står där med ena foten i evighetsloppet, därav likheterna med drömtillståndet!?
Naturligtvis händer det saker med hjärnan hos demenspatienter, men det intressanta är, tycker jag, vad som händer med den hjärnvävnad som slutar att fungera. Det är som om den avstannade funktionen skulle kunna öppna upp för andra sinnesupplevelser hos människan. Ungefär som hos den som förlorar sin syn och ibland kompenserar och utvecklar och förstärker hörsel eller andra sinnen.
Liknande former av perception – uppfattningar av verkligheten har vissa människor med Autism- diagnoser, jag har träffat på vissa inslag av det hos en högfungerande person med Autism i min bekantskapskrets.
Intressanta fixeringar vid färger hos dementa har jag också sett. En kvinna, bara i 60 – årsåldern som jag mött, ville bara ha röda kläder, och kunde ibland ta på sig lager på lager av just röda kläder, och blev då gladare och lugnare. Såg hon mat med röda inslag, som sylt t.ex, så slukade hon allt hon såg.
Och jag tror att det här kan vara ett sätt att intuitivt stärka sitt baschakra, sin jordförankring och “samla trygghet” för den som tappat merparten av sin jordiska verklighetsförankring. Det är rörande och så djupt mänskligt och förståeligt.
Av det här förstod jag och märkte, att det jag kallar små varsamma “minnesvandringar” tillsammans med den demente bakåt i den människans i historia, ofta har samma lugnande, jag – stärkande effekt. Och genom att skaffa information om den dementes förflutna, återknyta till yrkesliv, intressen och betydelsefulla milstolpar i livet, där mycket positiva känslor finns lagrade i det emotionella minnet.
Att respektfullt påminna personen om styrkor och egenskaper där man haft en stark identitet och varit välfungerande. Eftersom då och nu flyter ihop i ett demenstillstånd så brukar det vara lätt att hitta tillbaka de här stämningarna av välbehag och det kan både stärka självkänslan och till och med ibland få verklighetsbilden att klarna hos den som tappat bort sig på vägen genom livet. Och i det här sammanhanget är musik, dofter relaterade till mat och miljöer, och umgänget med djur och natur oslagbara som minnesaktiverare, det har jag verkligen sett och upplevt så många gånger!
Det här är mina, helt lekmannamässiga teorier och jag är fullt medveten om att de kan uppfattas både konstiga och flummiga och kanske till och med provocerande. Men jag tror för min del på en andlig verklighet, genom vilken vi står i en naturlig kontakt med allt annat levande och till cell -och energiminnen, där då, nu och framtiden, finns tillgängliga. Och att vissa människor, vid vissa medvetandetillstånd, ( vid t.ex narkos, mellan sömn och vakenhet, och vid medvetslöshet, är mer öppna för den här verkligheten. Förmodligen är det här betydligt mindre egendomligt än det låter.
Vi lever i en tid då väldigt mycket händer inom forskning som gäller hjärnan och olika medvetandetillstånd. Och även en och annan läkare med traditionell vetenskaplig bakgrund börjar nu öppna sig för alternativa behandlingsmetoder och ser människan inte längre bara som en fysisk, psykisk, social och emotionell varelse, utan också som en andlig sådan, och inbegriper det här i helhetssynen på människan. Och det tycker jag är på tiden, det bådar gott för mänskligheten, för allt levande och för framtidens demensvård och all annan sjuk – och friskvård!
Jag är också uska i äldreomsorgen och tror just att dom som lider av demens lever på gränsen och ser det som vi inte ser. Har ofta besök av sina bortgångna..säkert som tröst. Viktigt för oss är att lyssna och se alla signaler intuitivt också för att kunna ge den bästa vården och dom kan känna sig trygga. Känner igen det där med röd sylt också 😉 Oavsett maten..finns det röd sylt så äts den upp av många 😀 Fint skrivet!
Tack för du läst! Visst är det intressant med de här sinnesupplevelserna som
dementa så ofta har, och jag förstår att du precis förstår och vet vad jag menar.