Så här ser jag på begreppet tid och att livsstil och kollektivets normativa förväntningar nog kan påverka definitionen av tiden och betydelsen av den i våra liv

Allt oftare tänker jag på att det faktiskt verkar som om en alarmerande stor del av mänskligheten, trots vår hyllade individualism och ganska tveklöst har konverterat till TIDEN och KOLLEKTIVETS prestation som vore den en religion. Den mätbara tiden har typ blivit vår Herre och vi är många som har blivit förblindade TIDSSLAVAR och har mer eller mindre vant oss vid att ha, inte bara ett eller ett par, utan flera PROJEKT som på daglig basis kräver vårt fulla engagemang och ligger där och tickar som en timer mot sitt mål i vår jackficka och det här kräver  förvisso SITT mått av tid av oss.

Och i spåren av den här tävlings – och framgångskulturen blir förutsägbart också KONTROLL och att ha koll ett värdeladdat ledord med en imponerande status. Och det är nog därför ingen slump att det finns ett omfattande utbud av digitala mätinstrument och klockor som visar våra våra olika förutsättningar och hur vi i en allt tuffare konkurrens ligger till i både stort och smått, och om vi önskar kan vi sen kan visa upp våra resultat i offentlighetens ljus. Det är numera, tack och lov fritt fram, till skillnad från när det förr i världen sågs som skryt och nåt osympatiskt i en människa.

Det signalerar nog en viss status och kan förstås stärka en människa, men bara fram till den gräns då det farligt lätt… kan övergå i ett slags beroende som dagligen bygger väsentliga delar av ens självbild och då kan leda till den sårbarhet som är den verkliga styrkans motsats.

Lägg till det, sen också att det vi ska prestera i vår samtid ofta är en del av en större, om än inte alltid uttalad, TÄVLING där man helst ska figurera som BÄST och ha uppnått MEST och FLEST i sin medverkan. Och frågan är vad som då och i det längre perspektivet, egentligen och på ett djupare plan händer med oss och med vårt förhållande just till begreppet TID ?

Men vad är då egentligen TID tänker jag där jag sitter och för tillfället latar mig på min skrivkammare? Ja, inte för att jag är nåt orakel, men kanske ändå lite av en enkel men ganska hängiven vardagsfilosof, och efter en viss eftertanke så landar mitt svar på det här i en teori –  som är min teori, nämligen den att:

Tiden är det livsrum, det mått av liv och möjligheter som står till vårt förfogande just NU! Inte sen eller i framtiden och heller inte i vår historia. Alltså finns, som jag ser det, egentligen den mätbara tiden inte alls, den vi lever efter och accepterar och måste förhålla oss till. Typ “om en timma ska jag åka i väg och handla” eller “nästa år ska jag börja studera.”

Tiden äger inte oss och vi äger inte heller tiden, den är bara ett begrepp som vi töjt ut och ett annat ord för “här och nu”. Så egentligen borde vi låta bli att så mycket boka in oss i den framtid som vi ännu inte äger och inte vet nånting om och verkligen leva som varje dag vore den sista, tänker jag. Och vår bakåt -tid – vår historia, den borde åtminstone jag lämna bakom mig, för den livsdelen är inte längre min, för gjort är gjort och det förgångna är inte längre mitt ansvar. Bara ett stycke dyrbart liv som jag en gång förfogade över.