Det är och har alltid varit en ynnest att vara omgiven av genuint positiva och uppmuntrande, godhjärtade människor. För det är för mig den del av mänskligheten som redan har tillägnat sig den absolut högsta graden av utbildning, nämligen HJÄRTATS BILDNING!
Riktiga vänner som bara står där, troget och finns för varandra med sin välmenande omtänksamma uppmuntran längs själva livsvägen. Dom vännerna kan betyda allt i livet och för dom är man beredd att själv göra allt.
Men i en värld där det som nu, om jag ska vara uppriktig… allt mer känns som en “skyldighet” än en medmänsklig önskan, att ha ett bra, gott och lyckligt liv för att framgångskulturen nästan förutsätter… det, och för att liksom “kvalitetssäkra” människor så att dom kan passera genom det nålsöga som den SKIT – dumma FARLIGA PERFEKTIONEN är som ideal för oss.
Det här är riktigt orealistiska förväntningar som kan leda in på ett farligt villospår i livet, och som i det längre loppet skapar MOTSATSER av det här. Med utbrända, frustrerade och ofta trasiga, sjuka och inte sällan olyckliga människor. Och det…mycket beroende på att det i en hajpad “lycko – och perfektionskultur” blir ett sånt misslyckande, och särskilt för sig själv, när man inte längre orkar bjuda på ett ständigt leende och den förväntade sprickfria fasaden.
Och jag tror att det just därför är super – superviktigt… att alltid ha med sig i sitt medvetande det oavvisliga faktum att hela LIVET, hela tillvaron sannolikt går ut på att kunna ta sig fram genom upp – och nedgångar, att klättra upp för höga berg och att ta sig upp ur djup av motstånd. Och att efter den avancerade mentala träningen, kunna förstå att den SEGERN i en större mening ÄR just…”the meaning of life..! En sanning som förstås inte alltid står klart för oss då när det är som mest motigt.
