Hur många wakeup – calls måste vi få rakt in i våra så välmöblerade “märkvärdiga” hjärnor innan vi verkligen, och på allvar fattar det mest allvarliga och det som vi själva har ställt till med?

Den geniala arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson skrev 1933 sin självbiografiska roman “God natt jord”. En bok om starlivets vedermödor om uppgivenhet och ren mänsklig nöd. Och som jag tror, om en längtan efter en bättre värld och mer rättvist värld där Varandets gåvor fördelas rättvis över människor och djur, och nog antagligen, om en frisk och välmående jord till allas glädje.

Själva titeln känns i sig sorgligt nog inte längre utopisk. Och jag tänker… att hur länge har vi inte levt i blindo och som om vore vi inlindade i en enda STOR oförstörbar bomullstuss och har praktiserat ett aningslös självbedrägeri när det gäller naturen, miljön klimatet och alltings samhörighet…?
Och MOT ett nånstans i oss… EGENTLIGEN bättre vetande, har vi fortsatt att gömma oss i ett förnekande typ: 

“Det är lugnt, det här kan inte hända här, det kan inte hända oss.” Som vi  inget har att göra med det där hemska, farliga, otäcka eller konstiga som händer andra människor, djuren och naturen, långt ifrån oss och på behörigt avstånd från vår inbillat orubbliga verklighet.

Ett insiktslöst resonemang som vore vi en självutnämnd ELIT. Ett utvalt land, en utvald del av världen, med nån slags självklar, ICKE rättvis garanti för fortsatt liv, vällevnad och oändlig trygghet…! Men den tiden är NU här ( och den aviserade för ganska länge sen faktiskt sin ankomst…) när vi alla måste vakna upp och UTAN att då se bort från den verklighet där vi nära nog, oåterkalleligt och till den grad…har förstört och givit oreparabla sår åt den givmilda moder JORD som sen tidens begynnelse har välkomnat oss in i sin kärleksfulla famn varje dag i våra liv!

Den universella moder som dagligen och stundligen erbjuder oss magisk skönhet och tryggheten i allt som växer, lever och andas och kärleken till varandra! 

Nu lutar det betänkligt åt betydligt hårdare tider och nu bara måste vi… ” växa upp” ta ansvar och med gemensam kraft rädda det som räddas kan…! Och aldrig förut har väl, mot den här dystra bakgrunden, tillvaron varit oss mer kär och värdefull…! Och har det, nånsin… förut uppdagats en sån för mänskligheten, gynnsam högkonjunktur när det gäller att investera vänlighet, kärlek och välvilja i varandra och i allt det levande? 

Har våra osjälviska, goda avsikter behövts mer än nu, undrar jag…? Nej,  verkligen inte…och nu ÄR också bästa grogrunden för att söka fred och läkning i våra relationer och för att rikta försoningens ljus över ovänskap, förstelnade missförstånd och ge liv och verklighet åt alla uteblivna förlåt och all förståelse…! För en gång kan det bli försent att ta det steget…! Nu är det läge när vårt så älskade “som vanligt” har börjat darra i sin grund och visar oss nya, främmande – skrämmande ansikten, och när meningen med våra liv verkligen står i klart fokus…!