” Dä ä lätt och säje men svårere å göre´t “
I dag börjar jag med ett roligt citat som jag tycker gör sig så himla bra på småländska, den dialekt som jag händelsevis råkar vara född rakt in i och som mina öron har lyssnat på, talat och konsumerat och som jag har älskat ända in i själen, i nu ofattbara… 68 år.
Den kärleken, eller sympatin för sin hemdialekt den tror jag många känner fast vi ibland under livets gång mer eller mindre avviker ifrån när vi hamnar i en annan geografi än den ursprungliga.
Men bortsett från det och till något annat, så handlar mitt inlägg i dag om KÄRLEKEN TILL SIG SJÄLV (något som religion, normer och inte minst samhällskultur och rådande tidsanda har inverkat på viljan att nå i människan) och den aktning som jag tror att varje människa från allra första början har med sig av som ett mycket livskraftigt FRÖ, ett embryo, som från högre krafter antagligen är menat att vi ska vårda och vörda så att vi håller respekten och själv – kärleken vid liv.
Men det är onekligen lättare att SÄGA och uttala det där att man ska älska sig själv, eller åtminstone tycka om och respektera i själva grunden, men ofta betydligt svårare att GÖRA det, att se till att det blir praktik av den ambitionen. Det kan banne mig tidvis kännas HELT omöjligt, det vet jag själv.
Men jag tänker och har klurat ut…att när man börjar tvivla på sitt värde och sin betydelse, vilket minsann kan hända vem som helst, så man får gå som på SKATTJAKT i sig själv, ta på sig ett par riktigt skarpa inre glasögon och belysa sina egenskaper och förståndsgåvor och allt det som vi faktiskt är bra på. Och SE, på RIKTIGT SE… värdet av sig själv, ta den dyrbara insikten ÖMT OCH KÄRLEKSFULLT i sina händer och MED STOLTHET och en medveten och sund självkänsla lyfta det högt upp mot det gudomliga och tacka!
Så göra om den här själv – stärkande ritualen regelbundet och då passa på att symboliskt TVÄTTA BORT alla dumheter som tvivel och tveksamheter på att man är bra och fin nog, och verkligen förstå hur viktigt och egentligen SJÄLVKLART det är och ska vara, att visa aktning och respekt för sig själv!
Och förresten…hur många av oss ger inte dagligen denna kärlek och respekt och beundran till sina medmänniskor och från hjärtat, som just en självklarhet…men samtidigt går omkring med dåligt vårdade självbilder och brist på sympatier och omtankar och brister i att kunna älska sig själv…!
Den ekvationen går inte ihop för det är inkonsekvent så det smäller om det… och gränsar när det är som värst och mest i obalans, faktiskt till att man offrar sig själv i utbyte av att se att andra i ens omgivning mår bra och är i balans. Och då tycker jag inte att man ska ens nämna…att alla har samma värde och förtjänar att älska sig själva, att det är en självklarhet, när man för sig egen del inte tillmäter sig den kärleken!
Och den här, nog ganska ofta omedvetna dubbelheten, ser och hör jag inte så sällan bland människor och ute på våra medier. Och jag kan mycket väl… och fullt ut, förstå att det finns förklarbara orsaker bakom det här, och jag vill i all välmening säga till alla vars självbild ibland mörknar och för vilka “att älska sig själv” känns alltför pretentiöst och oöverkomligt, nämligen det att:
