I
I min numera 68 -åriga skalle är det som bekant sällan tyst eller stiltje, med reservation för att kvaliteten på verksamheten varierar… men det blåser på rätt bra faktiskt hihi…! Och jag gillar det för jag blir lätt uttråkad av likgiltighet och ett allt för tryggt och förutsägbart “väder” i alla sammanhang och jag blir pigg och mer alert av att reflektera medan livet och Varandet flyter fram för mina ögon. Och man kan förresten va jublande glad för det tänker jag… för den dagen kommer när det motsatta alternativet obevekligen infinner sig… och då blir det förmodligen alldeles tyst och stilla där uppe i knoppen och nog inget väder alls att reflektera över.
Men till dess tänker jag envisas med att på alla sätt och fullt ut vara den jag är och vill vara, och den sanna identiteten den önskar jag varmt och innerligt alla andra! Och den tanken leder mig osökt till det mellanmänskliga fenomen jag brukar kalla för “de tysta förväntningarnas kultur.” En kultur som just i det “tysta” ofta är ALLT annat än tyst och ännu mindre försynt.
Men en lurig, och inte sällan ganska smådjävlig form av social kontroll som sannolikt har följt oss från när vi, så att säga… gjorde vår debut som mänsklighet på det här klotet. Vilket onekligen är ett bra tag sen nu…ungefär 2 miljoner år faktiskt. Och naturligtvis har den kontrollen under vår historia haft och har fortfarande, ett betydande överlevnadsvärde rent sociologiskt. För ju mer vi kan förutse hos varandra och slipper krångla med felbedömningar och bli frustrerade, så blir vi ju tryggare själva. Vi är nog inte alltid mer ädla än så faktiskt.
SÅ det finns det ett stort mått av egoism i de ofta tysta, intrikata outsagda förväntningarna, för det handlar ju om att våra medmänniskor “bör” vara som vi själva vill, för att det passar oss och för att det ska gynna majoriteten av de som ansluter sig till givna normer. För då vet vi var vi har varandra.. Och därför tycker jag att vi mer ska våga vara sunt anarkistiska, till och med lite uppkäftiga… inför varandras förväntningar eftersom det i mina ögon är en bra form av evolutionär utveckling där vi blir mer självständiga, tryggare och mindre socialt ängsliga. För blir man ett offer för de här vanliga inrotade sociala förväntningarna, så riskerar man i längden att faktiskt förlora sig SJÄLV… och den omfattande FÖRLUSTEN den har många erfarit och i efterskalven av den blir ingen enda människa lycklig…Och olyckliga, av andra överkörda människor, bygger inga bra samhällen.
Så bra och i mitt tycke mitt i prick, för mitt 65 åriga liv.
Hej Caysa! Tack för du läst och för din uppskattning!