Vad är egentligen ANDLIGHET och vad är själva definitionen av det begreppet och hur lever man ett andligt liv? Det här är nog en fråga som ganska många undrar över men kanske inte alltid kastar ut i offentlighetens ljus.

Jag kan förebrå mig själv, som sen länge har en övertygad andlig helhetssyn, för att jag skriver om begreppet andlighet utan att inte så ofta ge min syn på vad det innebär för just mig och vad jag ser som den allmänna definitionen. För om man som jag bloggar ofta och lätt hamnar i någon aspekt av det här ämnet, som jag ser som outtömligt intressant, så är det lätt att bli lite hemmablind i sitt eget språk och i sina tankar och synsätt. Och då tänker i alla fall jag, inte alltid på att den egna upplevelse av “andlighet” är tolkad av MIG… och behöver förklaras, medan andras uppfattning förstås kan vara en annan och står för DERAS tolkning.
Och jag vill påstå att all öppenhet, ärlighet och transparens och beskrivningar av upplevd andlig närvaro på ett sätt som “inte bara söker sitt”, utan som ger och tar emot. Den förebygger den syn på både andlighet och allt det metafysiska som vore det ” bara flummerier! “
Det finns i min värld ingen allmängiltig, bestämd eller heltäckande definition av begreppet andlighet, eftersom jag ser det som en subjektiv, för varje människa unik individuell upplevelse av liv och existens! En livssyn och upplevelser till vilka alla har rätten till SIN egen tolkning som inte kan bedömas efter en igenkännbar mall !

Och andligheten behöver nödvändigtvis inte vara kopplad till konventionella, fasta traditioner som religion eller trosuppfattning, vilket många av gammal vana tror och det blir då lätt och direkt- missvisande.
Och kanske behöver vi som skriver om de här ämnena oftare stanna upp och ibland plocka ner och avdramatisera andligheten, och genom det göra den mer vardaglig och begriplig och tillgänglig för alla.
Lyfta ner den från all eventuell, upplevd präktighet och den ibland ganska pretentiösa “fullkomligheten”. Ta ner den här, av vissa människor upplevda “mystiska” andliga livssynen från de oåtkomliga piedestaler dit vi “vanliga” människor under vår historia ibland inte har nått, och inte vågat sträcka oss efter. För att den kanske varit för allvarlig, konstig, krävande eller tråkig, och ibland kanske för högtravande och nästan skrämmande helig.
Och vi som bekänner oss till den här livsåskådningen behöver nog bättre förstå, hur en så att säga, utomstående människa, som inte delar uppfattningen, kan känna både obehag och irritation inför den som sätter sig på allt för höga självgoda hästar, och från den självpåtagna positionen försöker övertyga någon som INTE vill bli pådyvlad en särskild livssyn, tro eller religiös övertygelse. För det är verkligen ingen andligt medveten gärning.
Den andliga aspekten av livet är för mig vackert enkel, fri från all “överhet” och stränghet och högst närvarande och i samklang med allt i det vardagliga livet. Den är uppfriskande och klargörande som en syrerik vindpust från ett öppet fönster en het sommardag. Och när man förstått och är där i vetskapen, skönt okomplicerad till sin natur, eftersom den tycks vara självdoserande och ger oss vad vi för dagen och i stunden behöver av andligt kosttillskott. Och skulle jag få frågan om vad andlighet är för mig så skulle mitt svar bli följande:
