Har vi kanske blivit tondöva inför de signaler som naturen och skapelsen alltid givit människan, och varför hör vi inte riktigt de sorgsna molltonerna från en moder jord som lider ? Det är en allvarlig existentiell förnekelse !

På vårt terrasstak trummade faktiskt i går ett mycket efterlängtat, vänligt men bestämt och välsignat regn! 

Dock inte särskilt långvarigt, och SOM… jag önskar att det snarast bestämmer sig för en rejäl repris…! För när ett sånt här välsignat scenario väl infinner sig så kan man nästan höra… hur växterna, dom små gullungarna i den torra jorden, dricker sig otörstiga, tackar  och böjer på sina små söta nackar. I naturen sker under normala omständigheter inga hastverk – inga  “quicka fixar! Det är inte naturens sanna sätt att vara, det är den för klok för. För allt som växer måste för att fulländas och nå sin avsikt, ta sin tid, SIN bit av tidens kaka, för att liksom kunna “mumsa” på och fullt ut tillgodogöra sig. Och av det följer växt och utveckling, som om det följer sin princip, då inte låter sig rubbas.

Blommar och spirar gör växtligheten sin tid på jorden när det är som bäst och mest gynnsamt, inte bara för sin egen del utan osjälviskt och i samklang med allt det andra i naturens stora gröna “allrum”. Så här har ska det förstås vara, så är det förstås tänkt, men så är det inte längre… sorgligt nog! Miljö – och klimatförändringarna och de tillhörande sambanden är nu uppenbara för våra ögon, och ingen kan längre blunda eller förneka det. För mig känns det som om naturen symboliskt och i en överförd betydelse, har smittats av människans stress, och nu går tok – speedad direkt “all in” och ofta bortom de vanliga stadierna av sina insatser. 

Och blommor som förut hade sina olika blomningstider skyndar sig nu liksom på och blommar flera av dem effektivt och samtidigt. Som om de bara måste… bli fort färdiga med sina insatser och går genast in i nästa. Fåglar, insekter och andra djur blir då förstås  förvirrade och störs förutsägbart i sina naturliga instinkter. Och de senaste åren har man alldeles för tidigt kunnat se gamla kära “börja -skolan –  igen -blommor” som ringblomma och luktärt, som nu alltmer blivit “sluta -skolan – examens -blommor”, vilket inte hände förr, vad jag vet. 

Naturen säger nu med all rätt i från!  Höjer rösten och visar allt oftare sin berättigade vrede och sitt illamående genom kraftiga skyfall och översvämningar som inte förut har visat sig.  Liksom våldsamma åskväder, stormar och orkaner och ihållande torka jorden över. 

Och sorgligt nog så våra fina årstider inte längre, alltid typiska och igenkännbara och kan inte visa sitt rätt jag på grund av alla obalanser i naturens helhet. Vi är NU och mitt i förstörelsen av vår jord, och har redan orsakat skador varav flera av dem är svåra eller omöjliga att reparera.  

Våra älskade själssyskon djuren har många av dem nu bevisligen berövats sina ursprungliga trygga miljöer och levnadsvillkor, och hur hemskt är inte det!  Det här har redan avancerat allt för fort i vår fina natur, och vi kan rimligen inte längre blunda för sambanden och aningslöst undra varför! Varför FATTAR… vi inte allvaret och hur har vi kunnat bli SÅ tondöva inför den natur som alltid av en anledning har kommunicerat med människan? Och frågan är om inte merparten av oss, trots det allvarliga läget, INTE är beredda att ändra livsstil och nog skulle få en ganska plågsam abstinens, om vi skulle dra ner på konsumtionen och vända ryggen till materialismen. 

Och det offret, det tror inte jag att tillräckligt många av oss är beredda att göra, på allvar. Det tycker jag är som att att spotta på den fantastiska natur som vi har FÅTT och som generationer igenom har tilldelats som ett dyrbart, ovärderligt LÅN. Det lån som man hoppas ska få fortsätta att gå vidare bland människor som den heliga gåva det är. Men det förutsätter att vi per omgående… går ur den existentiella förnekelsen och ser med klara ögon på hur det verkligen ÄR. Och direkt, var och en, faktiskt börjar göra vad vi kan för att kanske… ändå kunna rädda vår älskade vackra jord!