Jag tänker ibland på det där med människor som har svårt med försoning och förlåtelse och för vilka vanligt välvilligt, vänligt bemötande liksom bara tycks rinna av dom, för det läget är liksom sällan aktuellt för den typen av individer.
Och jag funderar på det obestridliga faktum att jag nog borde gå “ge -upp- hoppet- om -vänskap- och respekt- kursen”… för jag är tillräckligt naiv och godtrogen för det och kommer absolut in på den utbildningen haha… !
Det finns en kvinna, som jag under nu 27 år med närmast en ängels tålamod och ut i från mitt hjärta, och med få undantag, har bemött med förståelse, stor tolerans och överseende, trots att det bemötandet tyvärr, varit långt i från ömsesidigt. Och jag kan känna att det är konstigt att en sån här människa inte typ självantänder eller möjligen ÄTS upp av den samling av unkna, laddade obearbetade känslor av förbittring som samlats i deras inre och som övervägande utgår från sig själv och det egna perspektivet, ibland utan ett uns av eftertanke eller självkritik.
Det är som den här kategorin av individer tror att de BOKSTAVLIGEN tappar byxorna” och en del andra väsentligheter och riskerar att dö av skam… om de visar “svagheten” att praktisera lite normal självkritik! De verkar ha fastnat i nivån av en 3 – årings omnipotenta självupptagenhet, och flera av dom verkar inte ha ett frö till en vidareutveckling på den punkten.
Jag har, ganska ofrivilligt… haft en del tillfällen att studera det här fenomenet de senaste åren och är rätt luttrad faktiskt. Och det som komplicerar det för mig är att jag av födsel och ohejdad vana är en obotlig optimist eller kanske bara ovanligt naiv… när det gäller människans förmåga till försoning. För jag tror absolut att vänlighet föder vänlighet, även om det resultatet visar sig först i perspektivet av våra kommande liv hihi…!
Och visst har jag, när jag försökt att nysta upp oförsonlighet, ibland hos vissa personer gått på nitar och blivit ledsen när jag TROTT på den goda viljan när det motsatta sen har visat sig. Men försoning, respekt och förståelse, har ändå nästan alltid segrat!
Den här personen som jag ofrivilligt haft återkommande problem med, eller som snarare har problem med mig…de lyckligtvis få gånger som vi av olika skäl måste träffas i familjesammanhang på min mans sida. Är en kvinna som inte längre är så ung och nog borde ta på sig försoningsglasögonen… och sluta bränna tid och krut på oväsentligheter. För hon tycks ha stagnerat i bitterhet, negativitet och omotiverad avundsjuka och mår naturligtvis inte bra, det är så uppenbart. Men det illamåendet i henne måste hon SJÄLV upptäcka och göra något åt och sluta att projicera sitt lagrade missnöje på mig och andra!
Den här människan som för övrigt i precis ALLT… är min absoluta motsats, har så uppenbart en del känslomässiga obalanser, förmodligen utan att själv veta vad det överhuvudtaget innebär. Och hon ser sig själv som ett offer i sitt liv, och uttrycker det med all önskvärd tydlighet, trots att hon har det bra och jag beklagar det, för jag vill henne inget illa.
Men vad jag ser som SVÅRAST är att såna här människor så ofta, inte låter sig nås eller beröras med vanliga vänliga tilltal. Och är då helt opåverkade av varje god avsikt från den, som de i SIN egen domstol… enväldigt har utsett till en kvalificerad syndabock!
Oftast vill de av vissa, inte bli lyssnade på eller fokuserade på (fast de egentligen ber om det…) och svarar inte heller på välvilligt menad bekräftelse eller uppmuntran. Och överseende, förlåtelse eller berättigad medkänsla tycks liksom bara inte fästa.. på deras hjärta eller sinne, det verkar bara rinna av dom. Och jag tänker … HUR länge kan en människa rimligen orka bita sig fast vid en STEN…? Jag kan säga att jag för min del, skulle tröttna, finna det meningslöst och ge mig ganska snart!
Den egentliga orsaken tycks vara att de ALDRIG, verkligen ALDRIG glömmer eller förlåter någon eller något, som kommit in och förändrat det liv, som de föreställde sig ALDRIG KUNDE bli förändrat eller annorlunda…Och det är inte ovanligt att riktigt gamla “orättvisor” och trauman från barndomen och deras historia ligger kvar och får ett genomslag när situationer med liknande mönster och känslor dyker upp igen!
Besvikelsen över att inte planen höll, där av stigmatiseringen av det/ den som de i ett förenklat, rationaliserat perspektiv ser som den enda “boven i dramat”. De här personerna är givetvis inga onda människor, utan som jag tror, “bara” väldigt blockerade och antagligen ganska olyckliga. Och de har inte sällan en viss social svaghet och vissa brister i empati och inkännande med andra människor.
Vad värre är, att de inte sällan tycks få kickar av att sätta dit andra och vara lite smådjävliga på olika sätt, vilket inte är särskilt sympatiskt i en människa.
Den slutsats jag har dragit av det här är den, att man kan ALDRIG veta eller föreställa sig vilka människor man kommer att möta på livets väg och hur många av dom som kommer att komplicera ens liv som dom försonings – resistenta typer de ibland är.
