Efter att ha jobbat många år i demensvården har jag min egen teori om att när det hyllade “förståndet” sviktar och greppet om verkligheten släpper, då blir närheten till den andliga sfären större!

 En av våra som jag tycker, finaste och mest intressanta och begåvade nationalskalder är Gustav Fröding som var en typisk skör – stark mycket känslig människa, något av ett så kallat “original” och en stor drömmare som kände in allt och alla. I en av sina dikter “Anita” skriver han, nästan lite självbiografiskt om “Den vise bygdefånen” och det väckte en del tankar i mig. Och jag tänker att så många människor som genom tidens gång inte svarat på samhällets förväntningar på hur en “normal” person ser ut och beter sig, alla de som inte fått passage genom det sociala nålsögat, bland dem har säkert många ganska misstolkade visa själar funnits. 

Och som jag ser det så är gränsen mellan idioti och genialitet hårfin. Bara som ett tunt draperi skiljer de båda ytterligheterna åt i det sällsamma inre landskap där de antagligen är nära grannar med varandra. I mitt yrkesliv i äldre – och demensvården blev jag fascinerad av det märkliga förändrade medvetandetillstånd som en dement människa så sorgligt verkar hamna i, men som också tycks ge tillträde till ett andligt metafysiskt medvetande där för vissa, under korta ögonblick nära nog allt tycks vara möjligt…!

Och jag bestämde mig för att ALDRIG utifrån min utbildning och som ett inbillade överläge göra anspråk på att förstå eller tolka en demenssjuk människas sinnesupplevelser. Utan förhålla mig med respekt och ödmjukhet till de här patienternas verklighetsuppfattning och rättmätigt ge DEM och INTE mig, tolkningsföreträde till deras upplevelser och sinnesintryck. Och det inte minst för att inte ytterligare förvirra och skapa plågsam osäkerhet i dessa människor för vilka tillvaron mer eller mindre rasat bortom all begriplighet.

De var ofta oroliga och ångestfyllda och det gjorde ont i mig när jag såg hur illa de for och jag tänkte att jag ville försöka förstå hur de tänkte och kände och såg i sitt inre, eller som en verkligt för SINA ögon.  Jag ville försöka nå in i deras värld för att kunna få deras lilla, ganska sporadiska trygghet att växa och få dem att kunna äta, sova och koppla av från den stress som förvirring och personlighetsförändring ger. 

Och jag visste att realistiska motsägelser och “förklaringar” bara gjorde dom mer förvirrade och oroliga och ännu räddare för SIN verklighet, men också mer främmande för den de lämnat men ändå måste vara i. 

Men det kom för vissa också lyckligtvis…stunder av ett, som jag uppfattade, alldeles särskilt lugn och märkbart inre välbehag då de så förtroendefullt med strålande ögon och ofta i detalj, berättade om besök på sina rum, eller som i klardrömmar, av bortgångna nära och kära, älskade föräldrar eller gamla vänner. Och det här var så rörande att lyssna till och det stannade kvar i mig för jag såg…hur verkligt det här var för dessa människor.

Och då började jag ana att det här avvek en del från andra sinnesupplevelser de haft och det inte alltid kunde förklaras som hallucinationer eller vanföreställningar utan faktiskt mycket liknade VERKLIGA händelser. Upplevelser som jag tror, blir möjliga när vårt vanliga cerebrala förnuft går ur funktion och när vår jordade perception släpper från sitt fäste och förmodligen då lämnar rum åt en öppenhet – en kanal mellan vårt jordiska varande och de utomjordiska sfärerna.  

Och min teori är att när demenssjukdomar skadar och släcker ut delar av den friska fungerande hjärnan, så kan den möjligen då kompensera sig själv och i den processen nog öppna dörrar till en annan varseblivning… som ger en viss access till det översinnliga, det utomjordiska medvetandet och den andliga sfären! Och det här kan förstås vara svårt för en att ta in som rimligt och än mindre se som fullt möjligt. 

Men ibland har inte ens vetenskapen alla förklaringar på det som kan hända i en hjärna när funktionerna förändras eller till viss del släcks ner under ett sjukdomstillstånd. Men jag tror att det här i en framtid mycket väl kan bli intressant för en del intresserade vidsynta forskare att studera närmare.