Jag vet verkligen inte varför jag i stort sett så fort jag kunde läsa och skriva och någorlunda fattade själva innebörden, blev så förälskad i språket och så glad i att skriva. Kanske var det ett arv ifrån min farfar som jag aldrig hann träffa men som enligt släkten ska ha skrivit och diktat och varit typiskt kreativ under hela sitt så tragiskt, alldeles för korta liv. Och den arvedelen den är jag i så fall både stolt och glad över och tackar farfar Einar på bilden här nedan för.
Som ett oändligt hav, dynamiskt och med ständiga vågrörelser är vårt mänskliga språk som jag ser det. Och genom alla tider har det genom sina ord och uttryck kommit och gått och fått liv igen i ett ständigt återbruk. Och jag tror att jag aldrig kommer att sluta fascineras över den cirkelgången.
Språket är en direkt återspegling av vår samtid, vår kultur och våra värderingar och inte minst…speglar det sätt vår människosyn och vårt sätt att kommunicera, det skulle jag särskilt vilja understryka! Vi hittar också i vårt språk, en för oss viktig kollektiv tillhörighet där vi kan känna igen oss, hittar samsyn och blir förstådda. Och med språket är det som så mycket annat, att visar sig det sig ofta och upprepat så får det inflytande och vinner genomslagskraft. För OFTA och FLEST – använda ord sprider sig fort och lätt, blir MEST populära och får en bred och ibland ganska okritisk acceptans.
Men med hållbarheten är det olika. För vissa ord och uttryck är seglivade med ett väl tilltaget bäst – före – datum och dom lever länge och väl. Medan andra tycks ha sämre användarkvalitet, står närmare skuggan, försvinner ibland nästan omärkligt fort och blir sällan saknade av den stora massan av oss ordbrukare.
Så har vi då dom där orden och uttrycken som är gamla och som många av dom är så där skönt jordnära, beprövade och nötta och sannolikt sprungna ur en hård verklighet och många vardagliga erfarenheter. Det språkbruket har verkligen nåt att säga oss oavsett hur ofta det dyker upp igen och det får liksom bara mer substans för varje återfödelse.
