Det där med SKAM och allt det där som vi tycker är pinsamt att visa upp och det som vi tror försvagar oss inför omvärlden, det tycker jag är ett intressant fenomen. För det avslöjar inte så sällan en hel del om vår människosyn och vad vi faktiskt tycker är okej eller inte, rent allmänt.
Men frågan är… hur vi ser på andra människor när de INTE skäms eller låter sig hindras från att visa upp sig med diverse skavanker? Och när de inte är så där förutsägbart ” perfekta”, ordentliga och klanderfria, som vi själva många gånger känner att vi MÅSTE vara för att GILLAS, inte hamna under “skam -lampan” och gör bort oss inför andras ögon…?
Men tänker jag… vad handlar det här EGENTLIGEN om, när man tittar lite närmare på det, om inte en STOR skopa osäkerhet och brist på självständigt tänkande. Och om det gamla och så igenkännbara, allmänmänskliga att vilja passa in och inte sticka ut eller utmärka sig för mycket! För att vara FÖR mycket i omvärldens ögon innebär alltid en risk att bli stigmatiserad. Och det är verkligen hög tid att vi vänder på den bedrägliga skutan!
Den här likformigheten har för övrigt inte längre det överlevnadsvärde som den en gång hade för bra länge sen, på till exempel stenåldern, när flocken måste kunna känna igen varandra för att kunna hålla ihop, och skyddas för att klara överlevnaden.
Men i dag har vi ju ett verkligt lovordat individualistiskt samhälle, eller åtminstone upphöjer vi värdet av det och i ett sånt borde det finnas en större tolerans för det som avviker från både norm och förväntningar än det faktiskt gör. Och vi skulle nog, tycker jag oftare “skam” -sanera i oss själva för att bli mer självständiga och fria. För när vi skäms för något som inte är befogat att känna pinsamhet för då hjälper / “stjälper” vi ju till att skapa ett större utrymme för det i varandra och ökar då på intoleransen för fler “skämsfaktorer” och med det blir vi förstås allt mer osäkra.
Så min slutsats om det här är den:
Att vi antagligen alla må bra av att faktiskt SLUTA skämmas för att vi inte alltid är så perfekta, och inte bli generade över en massa obetydligheter, rena skitsaker…! För det är ju faktiskt att bygga ömsesidig tolerans och acceptans, för vill vi inte alla leva i en sån värld! Och som jag tycker, så börjar det här, som så mycket annat… med oss själva. För har vi svårt eller till och med omöjligt, att visa upp oss lite lagom ofullkomliga och med våra mänskliga krackeleringar, så påverkar det här förutsägbart hos de flesta av oss och gör oss ofta mer känsliga också för andras skavanker. Och i det ligger ELITISMEN väldigt nära…och det är en i längden farlig människosyn som skrämmer mig och som jag på alla sätt värjer mig för!
