Tänk… att i dag har jag sett årets för mig allra första nästan helt utslagna björk och lika glad blir jag varje år det händer och för att jag själv får hänga med och inte har vissnat än hihi! Den där lilla björken inte så hög och smal om den vita midjan, stod lite för sig själv där vid strandkanten, lite som en människa – en tonåring som lite tillkämpat tufft vill markera sin självständighet och jag blev faktiskt lite rörd av den tanken som är så typisk för mig.
Och så rak och stolt var den och den liksom sträckte på sig mot skyn som i frihet. Och kanske hade den fått extra mod och kraft för att få sina knoppar att brista ut där nära havets hårda salta vindar. Ungefär som för oss människor när vi ibland paradoxalt kan stärkas och blomma mer än någonsin efter genomgångna prövningar och stormar i våra liv .
Men det är väl så med allt det levande, att hamnar det bara på rätt plats i rätt tid och i god jord så står det stadigt, växer och tål det mesta….Och vi gör inte bara vår livsresa utan “reser” också under den färden, inom oss rent mentalt och för att säkra vår existens. Vi söker efter den bästa jordmånen och de bästa förutsättningarna för att kunna säkra vår överlevnad på olika plan.Och det är ju faktiskt grunden och själva essensen av våra liv.
Resor kan förresten vara både lätta och ibland ganska svåra att göra och våra förutsättningar för det är förstås också olika. Och den svåraste och kanske den längsta… resan kan för någon vara den mellan HJÄRNAN och HJÄRTAT…det har jag förstått. Och svårast blir det förstås om det där emellan är snårigt och igenvuxet och alls ingen framkomlig väg, för man kan inte varaktigt vara bara i huvudet på sig själv det är absolut inte menat så.
Jag har träffat såna människor som ofta är mycket intelligenta och cerebralt begåvade och de flesta på alla sätt hyggliga. Men ibland, med en vad jag kan känna in som en gammal blockering framför hjärtats och känslornas breda dörr och infart. Hos en del finns den där i personligheten från början, men inte sällan har gamla oupplösta trauman och en del missförstådda, feltolkade känslor stängt framfarten och som ett skydd stängt av känslor och känslouttryck.
Och bortom den vrede som ofta jobbar i en människa djupt där inne finns som en dörrvakt mot rädslor, och ren skräck för att bli påkommen med en så kallad ” svaghet”. Och finns då inte känslor lätt åtkomligt så blir uttrycken gärna hårdare och mindre nyanserade, och då kan den som egentligen inte är varken hård eller kall UPPLEVAS vara precis det, och det gynnar förstås inte förutsättningarna för sociala kontakter.
Och jag har ibland känt, som den känslomänniska jag är, en vanmakt över att inte kunna hjälpa för att kunna förlösa den här typen av människor från det som är en som en sorglig “infrysning” av känslor. För jag ser och känner hur de kämpar varje dag med sin ångest och sina kontrollbehov, och att kontrollen ofta har tagit över och kontrollerar dom. Och att de ibland så tragiskt inte alls ser själva meningen med att leva, vilket de också kan uttrycka mer eller mindre tydligt.
Det här människor som inte sällan går omkring och bär på tyngden av svårbehandlade, ibland kroniska depressioner, dålig självkänsla och en del bristande självkännedom, och behöver få bli sedda och lyssnade på och framför allt… behöver de bli lite glada och upplyfta och kunna känna hopp! Och då KAN det till och med hända att den där låsta dörren till känslorna faktiskt öppnas upp lite och att blockeringen får sig ett motstånd, om än tillfälligt. Och kan man bidra till nåt sånt så kan man vara mycket tacksam och verkligen glädjas över en annan människas glädje!
