Jag tror inte att man behöver göra några särskilt omfattande studier för att kunna konstatera att vi lever i ett ganska utbrett polariserat uttrycksklimat där den ständiga jakten på TID och UTRYMME nog har gjort sitt genom att vi som jag tycker, blivit mer benägna att lägga oss på ytan av reflektioner och argumentationer och jag tror att det nog i viss mån är stressrelaterat.
Och eftersom det ju ligger i språkets och kommunikationens natur att vilja FRAMÅT – och vidare och fram till sitt mål, så undrar jag om inte våra känslor lätt kan bli det som liksom tänder upp våra samtal, och så där lite tidseffektivt för dem mot sitt slut. Och den här framfarten den tycker jag ofta, men inte alltid, går betydligt fortare än den gjorde för bara ett par decennier sen.
Det som jag också tycker händer oftare numera är det att vi hamnar i förenklade, ibland ganska meningslösa resonemang där vi polariserar åsikter och värderingar, liksom bara för sakens skull, och där var och en drar mot ytterkanten av sitt tyckande. Och gärna med lite aggressiva tongångar för att liksom inge respekt och pondus, en som jag tycker ganska fånig och överskattad framtoning som verkligen har blivit något att sträva efter för många.
Och där det mer nyanserade samtalet förut oftare brukade ha sitt utrymme mellan oss, där uppstår särskilt på sociala medier, nu oftare istället ett tomrum som “tidseffektivt” tjänar våra stressade huvuden och som istället fylls av fula påhopp och rena skitord mellan oss. Det är som om vi mer och mer blivit som en VARA med ett VARUMÄRKE och i tuff konkurrens med så många andra, och det är banne mig som det här mer och mer knyts till vårt människovärde! Och i den här marknadsföringen förväntas vi sticka ut på ett effektivt och slagfärdigt sätt, och det är inte längre fel att vara kaxig och dryg eller till och med oförskämd och elak, och det är okej att göra sig rolig över någon annan med bitska ironiska verbala “örfilar”.
För det tycks i allt väsentligt handla om att medvetet spela skitstövel, öka pulsen på sin egen framfart och få mer uppmärksamhet i olika sociala sammanhang. Och där kan man påstå att värdet av de GODA förebilderna faktiskt har minskat och att statusen hos MOTSATSEN sorgligt ökat. Och det här handlar för mig om riktigt hårda och kalla mellanmänskliga vindar mellan oss som så tydligt återspeglas också i språket och kommunikationen. Och jag undrar ofta hur det kan komma sig att vi så fort och lätt anpassat oss efter det här, och att så många tycker det är helt okej…?
Men det kanske inte är mer komplicerat än att vi helt enkelt inte längre har tid att landa i eftertankar, och därför LÄRT oss tro att den snabba, känslomässiga tankens väg alltid är den bästa och enda – den suveräna..? Eller ses det som en svaghet att INTE per automatik gå direkt och 100 % in i ett känslosvall när man värderar eller reagerar på något? Och varför far det omkring så många ytterlighetsord som HATA eller HYLLA i sociala medier, som om människor går i gång på att utöva och såra andra ? Genom att “resa vapen” med värdeladdade ord som oroväckande ofta INTE står i proportion till något, utan bara är ett överdrivet emotionellt uttryck i någon riktning, för att revirmarkera ungefär som ett rovdjur.
