Våra händer, detta så samspelta par, är tycker jag, som ett finstämt instrument och det mänskliga uttryckets oslagbara mästare!
Och det som våra händer uttrycker eller INTE uttrycker, i till exempel en smekning, ett handslag, eller i arbeten i nära kontakter med människor och djur eller natur, det är ett individuellt initiativ olika uttrycksfullt och med olika känsla och innerlighet, som i varje människa kommer från HJÄRTAT !
Det som hjärtat känner det delegerar det till handen och det blir då i min begreppsvärld i någon mening ett HANTVERK. Och jag älskar verkligen också det ordet!
Från det till ett gammalt minne med anknytning till det här.
Inget ont utan att det har NÅGOT gott med sig…! Och ett av de tyvärr mycket få, positiva minnen jag har av min, utan varje överdrift psykiskt labila, våldsamma pappa, som var en kvalificerad skitstövel, men i rättvisans namn också en omvittnat bra frisör, tänkte jag berätta om här. Och kanske… (och nu resonerar den lilla pappa- försummade flickan i mig) hade han någonstans i det djupaste av sitt mörka inre, ändå ett vilsegånget hjärta och inte bara en anatomisk hjärtmuskel…? Och kanske var hjärtat det som styrde när han var trygg i sitt arbete och gjorde något bra för andra…?
Min minnesbild är när han i sin bästa ålder stod där i sin salong i Hultsfred någon gång på 60 -talet, ganska stilig i sin snygga, långa frisörrock som var sydd i ett fint duchessetyg. Vänlig, ganska tystlåten och mycket artig och lite mystisk… som den dubbelnatur han faktiskt var.
I frisörstolen stolen satt ofta som jag tyckte då, den ena snälla, då och då lite lagom ölrusiga, roliga, och ibland till synes lite tjuriga “gubben” efter den andra, och med STORA ögon studerade jag dom och tyckte det var väldigt spännande. Den här kundkretsen kunde särskilt en fredag eftermiddag… tillsammans utgöra rena underhållningen med mycket skratt och inte helt rumsrena samtalsämnen.
OCH till det hörde också en salig blandning av odörer med allt i från väl använda svettiga arbetskläder, piptobak, pilsner och jobbsmuts. Till en mer “angenäm” lukt av gammalt läder från de ryggsäckar som var vanliga då. Det här doftminnet bland dom rejäla hantverkare som var den typiska kunden på pappas salong, kunde vara en prövning för mig som var så känslig för olika lukter.
De flesta kunderna kunderna vill ha en hårklippning, men ganska ofta handlade det på den tiden om att gubbarna ville bli rakade. Och jag blev imponerad och lite stolt över pappa när han med saxen så skickligt och med vana rörelser snabbt kunde förvandla vilken vildvuxen kalufs som helst, till en snygg herrfrisyr. Och då blev jag alltid så glad, både för min pappas skull och för den nyklippta kunden. Ganska typiskt för ett litet lojalt och medberoende barn till en dysfunktionell förälder.
Frisör är ett av många andra olika hantverksyrken som kräver handens träning och förstås en känsla för jobbet. Och jag vet att min far redan som 17 -åring började som frisörlärling och fick först efter ett par år sitt gesällbrev och blev då Frisörmästare. Och alldeles oberoende av den här historien, så blev jag tidigt fortsatt imponerad av alla slags jobb som är just HANDENS VERK. Och det är så roligt och positivt att så många gamla fina hantverk som tack och lov… fortfarande lever kvar, hålls vid liv och nu tenderar att gå mot en renässans eftersom fler unga nu ser värdet av ett rejält hantverksjobb.
Nu ska jag förresten gå ut i köket och praktisera ett gammalt vant hantverk och skala potatis !
