Ha Ha! Nu… efter en smått surrealistisk tid med status quo som pensionär, tycker jag faktiskt det finns goda skäl att kalla den här fasen i livet för Passionstiden och mig själv som Passionista!

 

Ett inlägg genomkänt, skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Livet väver sin väv och tiden har väldigt snabba fötter, det inser man när man “plötsligt” är pensionär och när en hel del förändras och då den ekonomiska tryggheten också måste få en annan definition. Men allt i livet handlar lyckligtvis inte bara om materiell överlevnad även om det ju onekligen är basic. Och den inställningen kan vara till hjälp när man upptäcker att vårt pensionssystem är tämligen magert. Men vi behöver också, så himla väl…på toppen av den materiella överlevnaden, också må bra i våra hjärtan och känslorum och helst ÄNDA in i själen! För gör vi inte det… så kan inga pengar i denna värld hjälpa oss! 

Var tid har sin plats i livet och står där framför oss om vi får leva och välkomna det, och för nu ofattbara… 6 år sen tog jag steget in i rollen som pensionär och kunde konstatera att tiden och det yrkesverksamma livet hade gått väldigt fort …! Och det var då som jag bestämde mig för att omfamna den nya fasen  utan reservationer och gav mig själv löftet att ALDRIG släppa taget om,  och ALDRIG ….tappa kontakten med alla de åldrar och erfarenheter som jag tacksamt har fått genomleva hittills!   

Och jag tycker nu med en viss tid bakom mig, att det finns goda skäl att kalla den nya FRIA tiden som senior för PASSIONSTIDEN! En slags livets lyxdessert som jag tycker har vissa angenäma likheter med tonåren då man sov länge på mornarna, tog sig sina friheter och gjorde lite som man ville. Men för mig är den största vinsten ändå den existentiella vissheten om livets ändlighet och den mer klara, ogrumlade blick som jag tycker jag fått. För det ger PERSPEKTIV och man inser att livets dagar, de man har kvar,  de är SÅ oerhört dyrbara…!

För när nu den genom -traskade sträckan man har bakom sig är avsevärt längre än den man rimligen har framför sig och inget vet om, då går i alla fall jag mer “all in” i tillvaron och blir mer passionerad har jag märkt. Man tar för sig och greppar glädjen när den far förbi och banne mig hur den än visar sig. Och man drar sig inte längre för att faktiskt pröva nån ny och spännande galenskap som man i yngre dar kanske lade på hyllan, på vänt… för man tyckte man då hade hela livet på sig…  

Och numera unnar jag och maken oss, om möjligt är, en och annan guldkant av det som vi tycker är njutbart i tillvaron. Äter lite oftare av det där som kanske inte är supernyttigt eller politiskt hälsokorrekt, och med större tacksamhet och mer andakt för man ser inte “nästa gång” som självklar. Och som “PASSONISTA” har jag heller inga problem att vara befriande barnslig eller ansvarslös inför det jag faktiskt inte längre HAR.. nåt ansvar för. Och jag känner mig mer fri, trogen och dedikerad mina åsikter, tankar och känslor än i min gröna ungdom, för jag vet nu min rätt och betydelsen av att faktiskt tala ut innan det är försent. 

Och min passion – min lidelse och – tacksamhet för hälsan och livet och vad det fortfarande har att ge och erbjuda, ÄR starkare som 71 – årig värdig “gråräv” än den förut någonsin varit. För jag tycker att jag har kommit närmare svaren på en del frågor om livets villkor som jag ställde mig som tonåring och böjer mig numera ödmjukt inför vissheten om Varandets ändlighet och att varje genomlevd dag är oskattbar vinst och gåva! 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *