Sagt med en lätt överdrift, så är min ängslighet inför livets ändlighet i stort sett jämngammal med mig själv, därför väl genomtänkt och inventerad i typ, varje del

Dagens inlägg handlar om rädslan för att mista älskade människor och djur och om den oundvikliga  separationen från det färgrika, pulserande livet. 

Skrivet och publicerat av mig Ann Danell. 

Jag vet inte i hur många böcker, dikter och inte minst i den  älskade 60 -talmusiken.. jag sökte tröst och letade efter “livets mening” i tonåren. Den tid i livet när livets kärva villkor och ändligheten, den omutliga separationen från allt och alla… stod där så grym, klar och oretuscherad  för mina ögon! Näst intill desperat hoppades jag ibland på en större klarhet inför DÖDEN – detta för mig så stora, mörka och skrämmande mysterium som med sin antagligen alldeles nödvändiga existentiella tyngd, så ofta hängde över mig där i de tuffa brytningsåren kring 13 – 15 årsåldern. 

Jag förstod efter en del försök, ganska snart att det var omöjligt att förstå döden och förgängligheten med huvudet. Annat än som den vetenskapliga förklaringsmodell som visar på det rent biologiskt faktum, vilket också förklarar livsvarigheten – och samma resa som naturen, djuren och allt det andra levande med vissa olikheter gör under ett förväntat, begränsat varande. 

Jag accepterade det tillkortakommandet och begrep att jag måste “söka lite längre in” som geniala Karin Boye säger i dikten “Du ska tacka” från diktsamlingen “Gömda land” 1924.

Och efter nu många år av sökande på mitt sätt och utifrån egna erfarenheter, så kan jag verkligen skriva under på det som hon också, säger i samma insiktsfulla dikt och som lyder så här:  

“Du ska tacka dina gudar om de tvingar dig att gå där du inga fotspår har att lita på.” 

 Jag har faktiskt alltid haft en dragning till det okända och outforskade och känt att det har haft något att visa mig.

Och som så många har sagt före mig på sitt sätt, så kan jag bara bekräfta att ska man hitta svar, så får man också ställa frågor och inte vara rädd för att beträda vare sig yttre eller inre landskap som man inte känner igen sig i. För det är DÄR man kan göra verkliga fynd när det gäller vägledning om man är en sökare. 

Men…man kan däremot inte alls vara säker på att alltid eller direkt hitta svar, eftersom jag tror att man själv behöver “befrukta” och komplettera insikter med en del filosoferande, för att komma fram till sina egna svar som passar för vars och ens egen sanning. Eller anta utmaningen att då bli ställd inför ett “konstigt” främmande svar som ibland kan öppna oanade dörrar. För jag tror nämligen inte på att andliga sanningar alltid är vare sig universella eller generella, utan oftare än man tror individuella och ibland  i en mer överförd, symboliska mening.

Och kanske är de det för att kunna vara just den unika pusselbit som passar in i varje enskild människas livsplan, och som kan bidra till förkovran, utveckling och fler bitar av helheten i en människa…! Och pusselbitar kan göra skillnad och har ofta nycklar med sig som kan öppna förut låsta dörrar.

Jag har inte slutat att grubbla över livets stora frågor för jag tycker om att vara i det rummet i mig själv, och jag kan inte påstå att jag helt har blivit av med mina rädslor för döden. Men, jag har under lång tid verkligen modigt tittat dom rakt och oavvänt i ögonen och kommit i kontakt med det som ligger bakom den här gamla ångesten i mig. Och i dag i väl mogen ålder vet jag, att det inte är själva döden som skrämmer mig mest. För jag är ganska säker på att det finns en utomjordisk plats, en värld och ett annat medvetande, bland många andra… dit våra själar reser efter döden och att vi fortsätter ge liv åt nya kroppar och att själen är odödlig.

Utan det jag mest skräms av är det så sorgliga med separationen från så mycket som är en trygg och älskad verklighet. Och det så ofattbart smärtsamma att den dagen när stunden är inne och färden fortsätter och då jag står där på perrongen… måste vända ryggen åt det färgrika härliga livet och bara lämna de jag älskar MEST av allt på jorden… och det vi har tillsammans, den tanken är outhärdlig….! 

Jag har alltid  haft så svårt för avsked i alla former och är född till synes obotligt vemodig. Men många svåra aspekter och passager i livet kan, har jag märkt, också ge en bra sikt mot det som är trösterikt och positivt och lämnar inte sällan en vänlig ljusstråle att sträcka ut sin hand emot. Och i den vilar tilliten att allt nog ordnar sig och styrs av en välvillig kraft, som alltid vet vad den gör för vårt BÄSTA…!