Ett inlägg författat och publicerat av mig, Ann Danell.
Faktum är att jag så långt jag kan minnas har älskat att SOVA. Som barn under uppväxten fick jag långt i från alltid sova ut ordentligt, eller kunde ibland inte ens somna när det var som mest oroligt och kaotiskt i mitt hem, och det är många barn i världen som sorgligt nog har det så. Kanske var det så att den omständigheten gjorde att det där att sova och kunna koppla av, blev så efterlängtat och en attraktiv hårdvaluta i tillvaron för mig.
Jag minns särskilt några gånger när jag började märka att sömnen liksom tog mig till som ” en annan plats…” en scen, en stor plattform, där så märkligt allt… verkade vara möjligt. Och det här var ett tillstånd som hade få, om ens några, likheter med den handfasta jordbundna verkligheten, den utanför sömnens gränser och riktmärken. När jag senare i livet fick mer lugn och ro och kunde sova ostört blev nattens föreställningar mer sammanhållna och var liksom djupare, och absolut mer energirika.
Det som fascinerade mig särskilt var de möten och återseenden med både döda och ännu levande människor, där igenkänningen sällan var möten ansikte mot ansikte i en vanlig mening. Utan starka, riktigt starka… hög – koncentrerade energier och skuggor som liksom bara nuddade vid kinden.. Men ändå oftast blev en tvärsäker identifikation av någon jag levat med eller mött i min historia, både djur och människor. Det här var för mig, och särskilt när jag ser det i backspegeln… typiska möten inom den andliga, metafysiska ramen för “allt är möjligt” och det var helt underbart… det kunde jag känna i dubbel bemärkelse , både med mitt sovande och i det vakna medvetandet.
Att sova är för mig den LÄROANSTALT – det stora luftiga illusoriska, men samtidigt så verkliga RUM – utan väggar och tak, där jag hittills känt att jag alltid är välkommen och tas emot med öppna armar. Och där bokstavligen… TUSEN känslor och stämningar alla är till buds stående för att kunna iscensätta i princip ALLT det som HAR funnits och som KOMMER att finnas…!
Med årens gång och genom mina erfarenheter, ser jag sömnen och drömlandskapet som ännu mer fantastiskt och liksom VIDÖPPET och inbjudande för ALLA och jag älskar den känslan! Men jag upplever samtidigt OCKSÅ där, ett medvetandetillstånd som har mycket av sällsam mystik och oändligt många förborgade hemligheter. Och där allt som utgör det slutliga, fullständiga innersta rummet fortfarande bara gläntar på dörren för oss…
Och…nu kommer jag till min egen högst personliga slutsats om sömnens magi. Och det är den att jag, kanske lite djärvt… ser nattens sömn och hjärnans vila, som symboliska bilder av “den lilla döden” där det en arketypiska symbolspråket genom drömmarna förbereder oss för den stora, slutgiltiga, separationen, det vi kallar döden. Och att varje ny nådefull morgon kan liknas vid en “återuppståndelse” till nytt LIV och nya rolltolkningar!
Det här tror jag att en del kan känna igen. Och särskilt misstänker jag att gamla människor i förvirringstillstånd antagligen kan uppleva och komma i kontakt med såna här energier i en mer ren och tydlig form, och att det kan ge nattlig existentiell, eller vad man brukar kalla “senil oro.” Det kunde jag ana hos en del patienter och funderade en del över, när jag under några år jobbade på natten i äldrevården.
