Tänk… att vi så ofta tvivlar på vårt grundvärde… men att naturen kan älska sig själv och verkar ha det i sig så grundmurat…!
Nyligen hörde jag att det ligger som en särskild naturens omtänksamma mening bakom, när hösten gör trädens blad så där brinnande, vackert blodröda och att den röda färgen har ett ämne fungerar som ett slags solskyddsmedel för att det ska kunna skydda sig själv och sina grenar när det är i vila. Och det här tycker jag är ett sånt fint exempel på att naturen har en självkärlek som är DÄR och ständigt på plats för alla de sina!
Det är bra märkligt att vi människor alltmer verkar ha tappat åtkomsten till den superviktiga… naturliga, villkorslösa kärleken till oss själva. Medan naturen tycks ha den i sig från början som den självklarhet den är, och borde vara, för ALLT det levande på den här planeten. Och om man läser på lite grann om hur det faktiskt funkar i naturens rum, så förstår man vilka omsorger och omtankar som djur och växtlighet, till exempel skogens träd, äger och ger till både sig själv och andra. Och tala om SAMARBETE.. och visst är det rent vackert… att till exempel våra svampar lever i symbios med träden och faktiskt förutsätter varandra!
Bland annat genom att den sockerlösning som träden bildar för sin egen överlevnad, går ner i rötterna och skapar grogrund också för sporer och svampar. Och jag blir bara så imponerad över det att naturen, trots att den är så tilltufsad och illa behandlad av den ” kloka” mänskligheten, som hur länge som helst… utropat sig som självutnämnd segrare i kraften av sin cerebrala överlägsenhet, står sååå mycket MER stadigt och välgrundad i den renaste vetskapen om hur allt det väsentliga LIVET EGENTLIGEN ska praktiseras!
Jag tycker mycket om ordet SJÄLVAKTNING och särskilt dess betydelse. Och jag vet att jag skrivit om det här förut om min tro att respekterar man sig själv på riktigt, så får också lättare att mer villkorslöst respektera sina medmänniskor. Vi ägde förmodligen den här villkorslösa kärleken till oss själva från första början, typ, som en medskickad hälsoförsäkring från allt det som vill oss väl i universums sfärer. Och förstås, för att den allvisa styrningen vet… att LIVEN kräver en hel del problemlösning, offer och kompromisser av oss, för att vi ska kunna genomleva dem med bästa behållning i själva slutänden.
Men den här försäkringen verkar mer och mer har konkurrerats ut av materialismens övertag. En stark marknadskraft som så lurigt går in och STÖR… och VILLKORAR vår naturliga självaktning med en irriterande, återkommande punktlighet… Med budskapet om att vår YTA ska duga och ta sig igenom nålsögat, och det helst… varje dag – på nytt – igen, och liksom uppdateras som vilken annan själlös programvara som helst…! Och då handlar det ju INTE längre om en självaktning som är villkorslös… utan om en av oss människor, påhittad krav – mekanism som långt ifrån alla orkar med att leva upp till i längden.
Och även om det förr var som att “svära i kyrkan”, så vågar jag påstå att vårt uttalade konsumtionssamhälle är som gjort… för alla dem som tappat bort sin icke, förhandlingsbara obefläckade SJÄLVKÄRLEK! För det finns… alltid det som går att köpa som tillfälligt… kan fejka den här känslan. Och jag tänker att vi har väldigt mycket att lära om existensens egentliga betydelse, av naturens sätt att framleva sina år och dagar..! I den stora, verkligt konsekventa och väl genomtänkta gemenskap som är naturens signum, och en så fruktbärande osjälvisk visdom, långt bortom vår och länge sen passerad av mänskligheten!
