Jag tycker det är roligt att umgås med barn och jag blir ofta varm i hjärtat över det faktum att “släkten följa släktens gång” och att nya generationer tar över och lever sin stund på den här jorden. Dessutom är barn väldigt bra på att få ner oss vuxna på jorden så vi kan kalibrera våra synsätt på mycket. Och då kan man i närheten av ett barns ohämmade tankekedjor och fria energier tänka till så där hälsosamt ordentligt ibland. Och dessutom blir jag då också angenämt påmind om min egen barndom och och hur det kändes att vara barn och ny i världen.
Vi lever i en minst sagt väldokumenterad tid, och det ena fotot efter det andra blixtrar snabbt förbi i våra sociala medier och blir fort ersatt av ett nytt. Och de andra är då inaktuella och betraktade som historia…en historia där perspektiven är korta och där alla händelser har ett snävt “bäst- före – datum. Och just därför tycker jag om att då och då stanna upp och titta lite bakåt i mitt liv.
Att de allra flesta barn i dag lever i en varierande materiell välfärd och för det mesta har det tryggt och bra är ett faktum. Men jag har lagt märke till att många av dem trots det ändå, lite varstans i det offentliga, kan vara påfallande arga och utagerande. Och ofta ser de lite trumpna, sura och ledsna ut, nästan lite “avstängda” faktiskt, som om de ville skydda sig från någonting, slippa bli engagerade eller involverade.
Kanske för de kanske inte längre orkar, utan bara vill ha lugn och ro – egentligen… Och jag tror att vi behöver förstå att barn i dag också…liksom så många av deras föräldrar, kan bli utbrända och gå i väggen för allt hör ihop! Det är lite sorgligt och man undrar var de riktigt glada barnen har tagit vägen ?
Kanske är det så enkelt att barn och tonåringar antagligen blir frustrerade och uttråkade av att leva i en tillvaro där de kan få, och många gånger får allt vad de önskar och vill ha, av både saker och upplevelser.
Men naturligtvis sitter inte tryggheten i det här, utan i att ha kontinuiteten av vuxenvärldens tid och närvaro. Och i att ha föräldrar som tar sig tid med sina barn och som verkligen lyssnar på dem utan att själva vara distraherade av teknikprylar, jobb, eller andra stressfaktorer. Det måste ju vara det bästa att investera i sina barn tänker jag!
Det är en intressant paradox att se att många barn som verkligen lider nöd i världen, trots det, tycker jag ofta ser gladare och mer nöjda ut än våra svenska barn som inte sällan får sin behov tillfredsställda dygnet runt. Det säger något tycker jag, att det nog finns det som betyder mer än saker och ting, när det gäller kopplingen till livsglädje och inre lugn och ro.
Och kanske har vi tappat den kunskapen i den här materiella teknikfixerade samhällskulturen, där vi alltid tror att det finns något bättre, något “större” och roligare runt nästa hörn… Och kanske behöver vi fundera lite över de rum inom oss, där det nog finns mer att hämta än vad vi kan tro, när det gäller den mer varaktiga glädjen och tillfredsställelsen i våra liv.
Och är det möjligen så att barn i dag är så blaserade och uttråkade och samtidigt så överaktiverade, att de faktiskt kan bli deprimerade? Och har de möjligen börjat tröttna på att så ofta bli fotograferade, dokumenterade, och kanske inte längre är så glada på riktigt… att det är något annat som de saknar.
Något som kanske inte kan köpas för pengar…?
Kanske behöver de bara komma bort i från allt fokus och all förväntan, hitta lugn och ro inom sig själva, utan allt annat som de antagligen inte behöver för att må bra, vara harmoniska och känna framtidstro!
Skrivet av
Ann Danell
