Man skulle kunna tycka, om än lite förenklat, att en människa under en normallång livstid faktiskt har “all tid i världen” att fånga en både bred och bra kunskap om vem man egentligen är och få en god förståelse för sina beteenden, se mönster och få en hel del insikter till förmån för personlig utveckling.
Men riktigt så okomplicerat är det inte… för den tanken utgår ju då bara från själva TIDSASPEKTEN – den kvantitativa delen av ett liv, och bortser från det KVALITATIVA – själva substansen – innehållet och dess kvalitet. Vilket då är allt som inte är av materiellt värde, utan det som man sammantaget skaffar sig av genomtänkta tankar, kloka slutsatser och lärdomar av det man med en viss analys genomlever med öppna ögon och på ett mer inkännande sätt under tiden som går.
Men då och då snubblar vem som helst över bristerna i sin självkännedom, för att man mentalt liksom måste hoppa över de hålrummen… fast man så självbedrägligt tror att man KAN sig själv på alla punkter… Och för vissa människor blir rädslan för att visa sig “svag” och sårbar – till och med inför sig själv, för svårt och får en bromseffekt på jobbet fram till en bra självkännedom, och det är en sån helt onödig “inbromsning” tycker jag.
Och jag hävdar att bland det tyngsta och mest imponerande styrkelyft man kan göra, för sitt eget och omgivningens bästa, och om… man klarar det… är det nåbara modet ( mod är ett för stadium till mognad…) att med öppna ögon och en symbolisk “röntgenblick”, på djupet våga se HELA sin spegelbild! Och iaktta de mönster, vägval och reaktioner som man vanemässigt upprepar, och ofta ändå förväntar sig ett annat resultat av…
Och en människa som VET vem den är med alla plus – och minussidor, bär på en ovärderlig dyrbarhet som ingen boklig bildning i världen kan ge eller skapa fulländning åt! Eftersom hela icitamentet bygger på egen – tillverkad motivation och en öppen inställning till självinsikter.
Och man skulle kunna säga att självkännedomen ju faktiskt är rena SJÄL – kännedomen. Och Den djupare, oförblindade vetskapen som en människa har om sig själv, är GULDET i kronan av all begriplighet! Och med den väl bärgad i sin inre hemhörighets hamn… har man oftast också bra förutsättningar att också kunna förstå och acceptera andra människor.
