Jag tror inte jag är ensam om att så här i mogen ålder och med barndomen nu på långt avstånd, tycka att det inte BARA är sorgligt med en mörk barndom med komplicerade vuxna och en uppväxt långt ifrån Bullerbytypen…. För i bästa fall klarar man sig trots allt bra och får en större nyfikenhet på människor och en mer bred syn på förståelsen för mellanmänskliga relationer och livets framfart. Men, och det vill jag betona, DÅ när man är barn och mitt i ett tärande kaos så finns det INGET som helst bra med det, naturligtvis inte…
Ganska tidigt började jag undra i mitt eget huvud över varför föräldrar – vuxna människor, från dem som barn egentligen alltid borde kunna förvänta sig oreserverad kärlek, trygghet och goda omsorger, sviker sin förmodat efterlängtade avkomma, sitt eget kött och blod i den här för ett barn livsavgörande uppgiften…
Det här är ju egentligen ofattbart, rent objektivt, men det handlar förstås i grunden om så starka känslor och att som barn själv ha blivit kränkt i ordets verkliga betydelse. Och för vissa blir det här oöverkomligt och ett arv av primitiv hämnd, hat och revansch som går före kärleken till sin avkomma och som kan innebära att oskyldiga barn ibland i nästa generation blir ännu ett oskyldiga offer…
Många fäder och även en del mödrar, har sannolikt genom historien rättfärdigat det de själva varit utsatta för, genom att använda och låta det gå vidare i arv, beroende på att de inte haft modet att avvika från den förväntade mansrollen, eller varit rädda för att visa svaghet och känslor, för att blottlägga sårbarhet oavsett kön.
Och det här tror jag inte att någon samhällsklass har varit befriad från, för det är känslostormar och primitiva tankar som bara kan stoppas genom insikt och bearbetning. Och den hjälpen har varit lika svår att hitta oberoende av social bakgrund och framför allt har mänskligheten inte för så länge sen upptäckt betydelsen av psykoterapi och bearbetning.
Det sägs att när Gustaf III var olydlig som barn straffades av sina föräldrar genom att han förvägrades att gå in Kina slott som han älskade, och det var förstås ett extra smärtsamt bestraffning otäckt raffinerat uttänkt av en älskad förälder.
Paradoxen infinner sig senare, och inte helt oväntat… när han själv får kungamakten och som ett retroaktivt straff förbjuder sin gamla mamma att besöka samma byggnad. Och samma uppfostringsmetod använde han sen på sina egna söner.
Och det gör ont att tänka på alla de barn som fortfarande blir offer för såna här uppfostringsmetoder där vuxna genom sin egen trasighet, som de inte tagit ansvar för, plågar och ger oskyldiga barn livsvariga skador och sorger…!
Men det finns en motkraft för bestående skador hos alla och den har hjälpt många trasiga barn genom alla tider, och det är KÄRLEKEN från ett djur eller en människa.
Och det räcker om den helande kärlekskraften kommer från EN och ibland utifrån kommande, enda levande varelse tillräckligt länge, för att läka ett blödande barnahjärta för att ett sånt här olyckligt arv kan stoppas och för att rädda ett liv och säkra en levnadsbana…! Det har jag egen erfarenhet av…
