I det här inlägget ska jag försöka att inte låta pretentiöst eller högtravande med tanke på rubriken och det jag tänker ta upp i min blogg i dag, för det vill jag absolut inte. Jag brukar annars vara rätt så säker på mina formuleringar, men nu jag tvekade faktiskt lite på rubriken… just för att jag verkligen inte vill framstå som jag vore “speciell, utvald eller särskild…”, för det är inte min mening, och det är det minsta jag tror att jag är.
Men det hela handlar om en KÄNSLA i mig och inte en realitet. Något som jag underligt nog började känna som liten, men då bara som en diffus oro eller snarare en ängslan och en obehagskänsla i maggropen, omöjlig att förstå för en 5 – 6 åring. Ju äldre jag blev ju tydligare kändes det här och snart kunde jag hitta ord för min känsla, som var just “ENSAM – UTANFÖR”.
Det konstiga var att jag hade kompisar som jag lekte och hade roligt med, och jag var inte ofta ensam förutom i mitt hem. Jag var annars ofta glad, ganska äventyrlig och lite rastlös. Men jag hade också en drömmande och betydligt lugnare sida som jag vilade i när jag var inomhus och när jag var i skogen för mig själv.
Men den här upplevelsen av att ändå… hur inkluderad jag än var i lekar, bus och samhörighet, vara lite utanför och ensam, den fortsatte att göra sig påmind. Och jag blev ofta oförklarligt trött och lite sorgsen efteråt varje gång när den här känslan droppade av och försvann, dit var i från den kom, en plats I mig eller UTANFÖR… som jag inte hade en aning om var den fanns… och den vetskapen har jag fortfarande inte…
Och hur mitt liv än har sett ut, och hur jag har mått för övrigt senare som vuxen, och fast jag varit glad och nöjd i samhörighet med andra, så HAR den här upplevelsen av ensamhet följt mig. Men med åren har den övergått i en tydligare känsla av främlingsskap… som jag blivit nedkastad på den jorden av misstag och inte hör hemma här… Paradoxalt nog har jag själv, ändå varit rätt så “begåvad” på att skapa gemenskaper och att få andra att känna sig inkluderade och må bra.
En typisk natt – och flyttfågel har jag alltid varit, och kanske som en sån… också styrd av mina instinkter. Och det kan antagligen förklara det att jag alltid har haft svårt att rota mig och har flyttat ett antal… gånger och haft det där dumma “eskapism – syndromet”. Det där att det “nog måste kännas bättre någon annanstans…” Och jag är född som en orolig, stundtals rastlös själ som i någon mån alltid varit på resa…
Det här har varit jobbigt inte bara för mig utan förstås också för min familj, men jag har alltid velat skapa trygghet och kontinuitet för mina älskade och i den omsorgen har jag ibland nog varit lite för överbeskyddande. Det här medfödda av mig upplevda utanförskapet gjorde tidigt “artist” av mig, för jag ville ju så gärna bli “inbjuden” på riktigt till omvärlden. Då showade jag gärna och underhöll i någon form. Jag längtade verkligen efter att få känna mig som andra, och jag ville bli sedd bekräftadoch älskad och slippa stå liksom bredvid… oinbjuden, utan nyckeln till ” som alla andra” och utan känsan av att vara en främling!
Trots MIN upplevelse av att vara alienerad så har jag nog inte av andra upplevts som så främmande, och jag har varit inbjuden, omtyckt och älskad och välkomnad och aldrig mobbad, det är jag så glad för! Det här handlar nämligen om en INRE känsla i mig.
Numera har åldern barmhärtigt dämpat både min flyktkänsla och min inre oro, och fått mig att i allt väsentligt försonas med mig själv och min känsla av utanförskap och det är då en ren välsignelse! Och jag orkar liksom inte längre ta den här inbördesstriden med mig själv och det ÄR så skönt! Jag har verkligen hittills merparten, haft ett fint och lärorikt liv som “främling”, men vem vet… kanske hamnar jag äntligen rätt i nästa liv hihi…
Och jag har äntligen förstått att om man upprepat försöker fly från sig själv så blir man aldrig nöjd förrän man lärt sig acceptera och tycka om sig själv på riktigt…! Och INGEN flytt i den här världen kan göra det jobbet, för det är ett typiskt “gör – det själv – jobb…!
Har några andra som läser det här liknande upplevelser så får ni gärna berätta om det för mig!
