Våra minnen är för mig de själens hällristningar och bestående investeringar som vi mer eller mindre genomtänkta har gjort i oss själva

Ett nytt inlägg skrivet, genomkänt och publicerat av mig Ann Danell.

Som jag ser det är våra minnen likt frusen tid som med god hjälp av vårt medvetande lätt kan tina upp, få liv och bli till ett sällsamt – här och nu! Det har jag upplevt så många gånger och det är verkligen som balsam för själ och hjärta.

Jag tänker att allt liv och alla dagar om man få leva, med tiden blir till mer eller mindre angenäma, olika nåbara minnesbilder som då och då belyser vårt medvetande från sin boning i själens minnesrum.

Fast jag numera sen ganska länge bor nära både hav och holmar och med en sån fin natur med härliga kusttypiska skogar, så bor det så många olikfärgade minnen och en ofta innerlig längtan inom mig till en annan liten plats på jorden.

En längtan som då och då liksom med en varm och vänlig hand vänder mig mot retroperspektivet och ett längesen genomlevt och förflutet DÅ, och i mitt älskade Målilla i det småländska inlandet.

Dit kom jag, enligt min mamma som en liten 3 – årig drömmande lintott med förundrade ögon som tittade ut över världen, människorna och djuren. Och lika förundrad och ofta på samma barnsliga sätt är jag tack och lov än i dag, nu i väl mogen ålder.

Där i Målilla i den välkända den metereologiska “grytan” som senare kom att få så mycket uppmärksamhet utifrån för sina köld – och värmerekord, växte både jag och  senare mina barn upp och där levde jag sen i 40 år.

Och i den ganska sorglösa idyllen som för mig fanns huvudsakligen utanför mitt hem, där oftast motsatsen rådde, formades jag som alla andra och byggde väsentliga delar av min människa. Och det med god hjälp av ett oförglömligt utbyte med övervägande snälla människor och så mycket trygg igenkännbarhet, och för det bygget – för den arkitekturen är jag så tacksam!

Barndomens magiska minnesmärken med sina stämningar är och förblir heliga för mig. Och träd, vatten, färger, ljus och dofter och älskade lekplatser och alla hågkomster är otroligt livskraftiga och står där med självklar förtur i mig, för dom kom ju FÖRST in i mig och mitt hjärta och kommer nog, hoppas jag… också att lämna mig sist !

Mina ögon saknar nu allt oftare inlandets välkända vyer med den trygga, typiska Målillaskogen och de små fina insjöarna som jag egentligen är mer förtjust i och passar bättre för, än det stora lite oroliga havet. Och det är så rörande, som jag ser det, att våra rötter, är liksom omtänksamma…vet sitt värde och vill hålla våra ursprung vid liv och träder in när det behövs och tycks få en allt starkare dragningskraft ju äldre man blir. På bilden här hedrar jag mitt älskade Hesjöbad en pärla i guld från min barndoms Målilla!

Och jag tänker på en sån fin strof ur en dikt av Heidenstam: