Ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Den begynnande hösten i mötet med sensommarens ganska försiktiga sorti, det är de sammetslena, ljumma badens tid och ljungens purpurljus bland blomtrötta växter och det torra gräset. Och det är ljuvliga morgnar och kvällar med frisk och kylig luft. Och höstens scenerier med alla sina färgrika tilltal, det är lugn och tröst i bröstet för mig.
Också, för att den förklarar själavandringen så bra och tydligt, och jag bara älskar den logiken för den är jämlik och rättvis där alla får sin chans i nya försök och nya liv… det vill jag tro! Och den är så vacker och fullkomligt fattbar och står som jag tror, underliggande och outtalat, egentligen… i full förening med alla religioner och vilken god och äkta tro som helst. För den är sprungen ur naturens GUDOMLIGHET, där Gud för mig är kärleken och kärleken är Gud !
Nu är det förvisso lugnets och eftertankens tid när naturen har växlat ner, gjort sitt fina sommarjobb och lämnat över den magiska skaparnyckeln till HÖSTEN. Den vän som står där redo för att göra sitt, det den alltid gjort och som måste göras. Det ofrånkomliga, det SÅ sinnrika… att växtligheten efter mognad nu går vidare mot skörd och vissnad, ro och vila, för att sen i den ljuva vårens tid komma tillbaka i nytt liv och nya kläder…! Precis som jag är övertygad om att det är för människan och allt det andra som andas och famnas av himlens trygga, kärleksfulla tak. Och den tillfälliga separationen den kan vi som jag ser det, inte undgå.
INGET har sannolikt ett högre syfte för det stora HELA än naturen, den som vet och förmår att göra allt och har en visdom bortom alla hinder, och som vet… att livet och alltings puls och själens obrytbara ljus, lever vidare. Medan det yttre – varje väsens kropp och skal, efter fullgjort uppdrag måste underkasta sig att vissna ner, dö och gå till vila.
Medan själen är odödlig, evig till sin natur och reser van och målinriktad vidare för att göra tjänst i nya kroppar och åt nya liv. För så går, tror jag, sen alltings början SJÄLAVANDRINGEN fram i kärlek genom tid och rum, i en obrytbar cirkel för evighetens och alltings bästa. Och därför behöver – förutsätter… livet och döden varandra i en helig symbios, för att kunna skapa nya existenser, människor och djur och natur, som alla från SIN nivå då fortsätter resan mot sina kunskapsmål och större syften och för att växa i kärlek!
