I en relativt sjuk tid av stress och förväntningar behöver vi betydligt fler och större tomrum där vi alls inget gör, och helt skamlöst kanske bara sitter där, rullar tummarna och stirrar rakt ut i det blå!

Ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell. 

I dag amatör – filosoferar jag lite över hur vi i de dagliga mellanmänskliga samtalen  inte sällan drar in det där att vi har “så mycket att göra..” Ett utrop som har fått en viss status i vår tid och som nog många kan känna igen. Och det är som om det då inte alltid handlar om det som är försummat och ännu inte gjort, utan det som liksom hägrar som “top of the cake” på det vi faktiskt redan har fixat och borde vara nöjda med. 

Och jag tänker att det som förr i världen var absolut nödvändigt att jobba sig igenom, och inte sällan kopplat till själva överlevnaden, det är i dag ett GÖRANDE som för de flesta av oss, numera har expanderat betydligt och innebär en del, för att tala klarspråk… av oss själva, skapade göromål som ibland är kopplade till prestige och  framgångskulturens  ganska bejublade “duktighet”. Allt det som vi vill göra för att vi KAN, vilket i sig är ganska naturligt, men också sånt som vi tror och känner, är förväntat av omgivningen som det där som så många andra gör, verkar få tid för och lyckas med.

Det här är för mig definitivt ingen moralisk fråga, den om vad vi gör och hur mycket vi klarar av. Men den är viktig för den gör definitivt nåt med oss, och tål att tänkas över lite mer på djupet. Men det finns tycker jag, en liten risk, att om vi övervägande väljer att befinna oss i ett ofta prestationsinriktat, cirkulerande GÖRANDE utöver det där som vi faktiskt måste göra, som förstås att arbeta och förvisso en del annat. Att vi  börjar identifierar oss som högpresterande och bygger vårt människovärde övervägande utifrån det. Och då tanklöst tror och till och med förväntar oss… att andra har samma inställning och  med det riskerar  att dra andra människor över en och samma kam.

Och då behöver vi som jag tror, för att må bra i vår helhet, betydligt fler och större luftfickor i vardagen, och mer tomrum i våra dagliga scheman, där vi bara ÄR och faktiskt alls inget gör. För det är ofta, övervägande i det tomrummet och egentligen ingen annanstans, som vi hittar oss själva och de vi genuint i själva grunden är. Och där i själva VARANDET och oberoende av allt annat, är vi alltid villkorslöst accepterade, dugliga och fullt tillräckliga om vi så bara sitter där och rullar våra tummar!