I dag har jag unnat mig en friskvårdsdag och med god hjälp av bra musik och tillhörande minnen, avvisat en deppighet som försöker bygga bo i mig just nu

 Ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Mycket av det som kan hända oss  i våra liv och i de olika faser i tillvaron då man av olika anledningar kanske inte riktigt befinner sig i harmoni, det får man med ren viljestyrka ibland bara sansa sig inför och inte låta alla känslor dra i väg med en och  det tycker jag att jag nu efter många års träning äntligen har lärt mig. Och jag har märkt att det då kan få en viss inbromsningseffekt som inte är helt oangenäm och som kan vara rent lugnande, stärker eftertanken och höjer humöret.

Så i dag har jag haft friskvårdsdag i den meningen att jag har motat bort den deppighet som nu ligger där i bröstet och begär min uppmärksamhet över en del mer allvarliga saker men också såna triviala saker som ogräs och en del “tyngre” hushållsplikter och andra “måste – göra- grejer” både ute och inne. För det ÄR ingen riksolycka om det som brukar – eller borde  bli gjort, får vänta, för den fördröjningen tål det där ständigt återkommande dagliga, för det brukar sällan försvinna.

Så jag har under dagen släppt lite på gaspedalen och placerat mig i mitt inneboende favoritrum – minnesrummet, och inriktningen är – musik – igen. Och jag tänker än en gång att länge leve fantasin och musiken och alla odödliga minnen som så ofta hör ihop med det !

Och det är just den sällsamma fortlevnaden som våra gamla minnen så ofta ombesörjer och kan garantera! Och det är som om jag på nåt lite roligt sätt “stannat i växten” och fortfarande är typ, 15 år och står där i skuggorna så nära det förgångna… och med örat vänt mot den där gamla 60 – tals musiken som jag evigt älskar, tjatar om och kultförklarar gång på gång. För den är i dag för mig, än mer än förut… min härliga, lagom vilda ungdomstid personifierad!

Då händer förstås saker när jag nu lyssnar på The Hollies och  låten”Sorry Suzanne”, och en del bekymmersamma saker i mitt medvetande får då flytta på sig och blir då skönt sekundära. Och första coola ackordet, det typiska 60 -talsriffet och så Allan Clarkes sköna röst… Å vips… så far jag som in i värsta/ bästa dammsugaren, sugs in i musiken och bara minns och njuter: Sommarlov – 15 år, sköna lata skollovsdagar, och het varm, torr Målilla -sommar.

Skratt och fniss och ungdomlig sorglöshet, en sorglöshet som ingen annan sorglöshet man senare kommer i närheten av… En med kompisen kollektivt inköpt “liten Prince” och med den, väl införskaffad smygrökning i skogen. Och sen hem igen och tillsammans jubla över “äntligen den braaa låten” på Radio Luxemburg. Och så många, roliga lååånga… fnissiga prat med kompisar under sköna sommarkvällar. Och förstås, romantik och svärmerier i både fantasi och verklighet!

Och mitt i allt detta… konfirmation…hihi, kulminationen av “sedlighetens” lärdomar, men som också det blev ett minne för livet. Och kanske att den faktiskt där och då blev starten på den där obändiga nyfikenheten i mig, på vad som EGENTLIGEN… finns under – över – och bakom livets kulisser och förklaringsmodeller, faktiskt började.

Det här är en tid i mitt liv som jag väldigt ofta återkommer till med tacksamhet och glädje men också en del vemod. The Hollies hade ett omisskännligt sound och tillhörde för övrigt, “the british invasion” i den tidens popmusik, vilket var en välsignelse tycker jag. Och tänk att Mikael Rickfors… faktiskt var bandets sångare 1971-73! Tack för så många goa minnen som blir till läkedom  för mig en dag som den  som nu tackar för sig och drar sig tillbaka.