Både skratt och tårar har samma avlastande, renande effekt på själ och hjärta och är tycker jag, sidor av samma soul -supporting- mynt

Ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Livet, och själva skapelsen av oss Homo sapiens är verkligen ett generöst – stort och mäktigt bygge där evolutionen, som jag ser det, har själva byggansvaret och där vi själva under vår utveckling är med och skapar våra redskap. Och vi  är av en bakomliggande logisk, följdriktigt kraft, i så många bemärkelser genialt utrustade. Och den kraften och det Gudomliga som vi alla är fria att benämna som vill och känner, den visar en så rörande ömsint, kärleksfull omtanke om oss. Och hur medvetna är vi egentligen om den nådegåvan, frågar mig själv?

Och med det sagt går jag direkt till vad jag särskilt tänker på. Nämligen det att vi har fått med oss en hel del stärkande, avlastande biologiska funktioner. Och bland dom, den djupt, mänskligt liggande förmågan att i en stark utlevelse liksom kunna rena oss från det som ibland kan tynga, svida och göra ont.

Den känslan som i sin fulla, ohämmade frihet under skratt eller grått eller ibland till och med som en förlösande mix av båda, kan hjälpa oss. Som kan rena våra känslorum och få oss att släppa ner axlar av spänningar och hjälpa oss att lätta på tyngder av det som ibland kan kännas outhärdligt. Och inte sällan ger den här befriande utlevelsen också efteråt en mer uthärdlig och förskonande blick på våra förluster, vad det än handlar om. Och min slutsats blir att skratt och gråt ju ligger så nära i oss så att vi ibland kan “skratta så vi gråter”. Och att båda känslorna är, så att säga, sidor av samma “soul – supporting” – mynt.