Förlåtelse i ordets verkliga betydelse det är ibland en tillsynes omöjlig punkt att nå fram till, om inte den goda viljan ömsesidigt finns med i bilden !

Ännu ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Och det handlar om något av det mest allmänmänskliga och som berör oss på så många olika plan. Och särskilt när den uteblir mellan oss, för det för oftast med sig så mycket sorg och smärta och en hel del, i de flesta fall, ömsesidiga frågetecken.

Förlåtelsen är en inte helt okomplicerad process som sitter med olika åtkomlighet i olika människor. Och den ofrånkomliga vägen mellan att uttala ordet och att verkligen FÖRSTÅ innebörden och ge det en aktiv mening, den kan verkligen ha olika sträckor som inte alltid har samma framkomlighet.

Och hos vissa finns inte den framkomligheten alls, ingen väg och inte ens stig… utan stannar vid ett kategoriskt avståndstagande utan varje förklaring som ju varje inblandad person har rätt att förvänta sig. Och tiden och åren går… och det blir ingen progress, inte ens mot ett tomt och ihåligt klingande “beställnings – förlåt.”

Och det här får betydelse för alla inblandade i en sån här oförlöst FÖRLÅTELSE där man för en längre tid eller eller ibland till och med livslångt, mister kontakten med någon. Och särskilt hårt slår det och svider i hjärtat om det gäller en älskad närstående som man delar blodsband med. Och varför når man då inte in i en sån här människa, och varför tycks den inte vare sig se eller höra en innerlig vädjan om försoning innan allt är försent…?

Ja, det är så svårt och nästan omöjligt att svara på. Men ibland kan man ana att det ligger en svåråtkomlig känslomässig blockering bakom, som egentligen inte har någon direkt koppling till någon oskyldigt inblandad. Utan är kanske en reaktion på en egen utebliven uteblivna reaktion på något som kan ha hänt långt tidigare i ett helt annat sammanhang. Och här kan en bra självkännedom vara en bra broms som kan stoppa ett sånt här förlopp.

Annars kan det då helt blint och ogenomtänkt utan varje avisering, och som  i ett känslomässigt kaos, projiceras på i saken oskyldiga närstående. Där det nog i ett flyktbeteendet eller av ren konflikträdsla kan kännas tryggast att det landar.

Men det är en stor sorg som dagligen rör vid en när man känner att man har förlorat kontakten med en älskad närstående som man förut så länge, och från första början… faktiskt har haft en så naturlig och kärleksfull relation till. Och tillvaron blir aldrig densamma så länge en sån här oklar konflikt ligger kvar och skuggar glädjen i livet.