I det lustfyllda görandet som ger beröm och en del applåder, ligger en lurig risk för att hamna i den villfarelsen att göra och lyckas blir själva huvudsaken med livet och hela varandet

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Det finns ju sååå… mycket roligt att göra – göra färdigt, skapa och förbättra! Och jag tycker så mycket om allt som är kreativt, för det sätter sig så förunderligt, som en skön och lugnande mössa på mitt ibland lite oroliga huvud. Men, tänker jag att i den där lustfyllda drivkraften ligger också potentialen av ett kvalificerat “lureri”! Något som ibland förvånansvärt lätt kan leda oss in i den villfarelsen att GÖRA…det blir lika med att VARA och LEVA!

Och det kan i förlängningen utveckla sig till ett slags själv -producerat existensberättigande, vilket det ju absolut inte är eller får vara för någon för då kan man vara illa ute! Eftersom det finns en överhängande risk för att på minsta indikation börjar springa efter ” livets boll” för att man TROR man har den framför sig, och måste följa den för att kunna stärka sig med nya göranden och sikta mot upprepade segrar över både det ena och det andra.

Fast, man faktiskt redan innan har det där man saknar, och faktiskt en gång gjorde och upplevde, men nu bortglömt och det ibland ganska djupt INOM sig. Och kanske just för att det i själva verket inte betydde så mycket i det stora hela. Mer än en snabbt övergående tillfredsställelse över att ha klarat ännu ett görande – för görande skull eller bara ett spel för galleriet, som där och då gav en förhöjd livskänsla, men bara blev en svag och obeständig boost för självförtroendet!