Ett inlägg producerat och publicerat av mig, Ann Danell.
Som barn har man ju en viljestyrka som förstås förstärks av att man då av förklarliga skäl ännu inte vet eller förstår, de hinder och begränsningar som verkligheten ställer på den vuxna människan. Och den här tiden i uppväxten då, vill jag påstå, har fantasin sin verkliga storhetstid! Och det är roligt och lite intressant faktisk när man som barn med en sån envis självklarhet annonserar till sin omvärld vad man vill jobba med när man “blir stor” och leker och testar och identifierar sig med. För det tror jag faktiskt redan då säger en del om en människas personlighet och om vem man på djupet är, och var roten till en längtan född ur genuin äkthet, sitter. För redan då känner nog ett barn vad som är en slumrande, men växande styrka som bär mot ett åtråvärt mål…!
Själv kan jag tänka mig att jag ibland var en ganska påfrestande lillgammal, men rätt snäll unge, som långt före “torr bakom öronen…” närde en het och brinnande längtan efter att så fort som möjligt bli antingen: skådespelerska, “en sån som skriver böcker…” eller i nödfall…. modetecknerska hihi! Och i tonåren då hägrade som mest drömmen om att bli regissör, så nåt åt det uttrycksfulla kreativa, skapande “fria” hållet, det var tidigt och länge aktuellt för mig.
Nu blev det inte riktigt så…men tack vare min lust att skriva som hittills har följt mig i livet så blev bra ändå! Men alla genomlevda åldrar finns ju kvar där inne i oss och tittar ut lite olika ofta för oss tror jag, och tar i mig fram gammal längtan där jag ung i världen länge inte såg något hinder i mitt sök efter “vad ska jag egentligen bli när jag blir stor…? Och det var som om jag såg framför mig att nåt riktigt spännande jobb stod och väntade på mig. Men den sysslan, eller kanske uppdraget, det har jag numera med hopp och en viss nyfikenhet ställt framför dörren till mitt nästa liv!
