Jag går igång på alla gamla rostiga, pålitliga cylindrar i mig av den gamla hederliga snällheten och välvilliga människor, och i det ser jag det kollektiva incitamentet till världens räddning!

Dagens inlägg skrivet av mig, Ann Danell.

Jag är lite av en sån där arkeologisk kvarleva som gillar de gamla dygderna och gärna ansluter mig till dom, fast jag  i övrigt lyckligtvis… också är öppen för framsteg och utveckling, det är jag verkligen. Och jag älskar att vara bland vänliga energier och i sällskap med goa, välvilliga människor som representerar och förstärker det suveräna  kraftfältet!

Och jag försöker själv så gott jag kan och efter befintlig förmåga, att sprida vänlighetens urkraft, denna gamla, och som jag hoppas odödliga DYGD. Och det hoppet behöver vi nu i en verkligt orolig värld, alla greppa om tillsammans och hålla hårt i !

Och jag ser och känner i hela mig så ofta… den mellanmänskliga kraften som sprids via det vänliga språkets alla uttrycksformer, toner och nyanser, oberoende av vem som står för leveransen, och det är som den ljuvaste musik för mig! För jag har märkt att en stark och tydlig KOMMUNIKATION som vet vad den vill och vart den ska, och särskilt om den har en god och osjälvisk avsikt, den kan verkligen göra skillnad bland oss människor! För den kan motivera till förändring och utveckling och gillar varken tjurig stagnation eller improduktiv tystnaden mellan oss, och jobbar därför i motsatt riktning!

Det UTTALADE kan lätta tyngder på spända axlar och reda ut oklarheter som når från ovänskap till vänskap och fram till fred i hjärtat. Och det kan rasera fördomar och bygga betydande kunskaper i oss alla! Och jag blir som ett barn på julafton och så himla glad och hoppfull av alla som menar väl och som vågar stå för det, och utan någon omskrivning visar det! Så pass faktiskt.. att jag nog genom åren utvecklat som ett beroende av vänlighet.

Ett ganska ofarligt sådant i förhållande till många andra beroenden, kan man tycka hihi… Men, hur som helst… om jag INTE får, eller själv får GE, till exempel, lite av min daglig dos av lite juste vänlighet i utbytet med en trevlig kassörska i affären, inte hinner skriva av mig det som känns bra i hjärtat, eller inte kan fyra av några genuina leenden “på stan”. Eller om jag inte hittar några goda mänskliga tankar i en tidning, eller ser en TV- glimt där en beundransvärd människa ger en hoppfull motbild av den annars ganska deprimerande omvärldsanalysen, så får jag faktiskt, typ lite abstinens. Men det är inte så att jag bli våldsam eller så, det har hittills inte hänt hihi… ska för säkerhetsskull tilläggas hihi…!

Och så undrar jag fortfarande varför en del människor tycks befinna sig som i krig med omvärlden och relativt ofta har en negativ FÖRHANDSINSTÄLLNING till mycket och frontar med som taggarna permanent utåt omotiverat beredda till försvar och angrepp, merparten av sin vakna tid ? Hur orkar dom…vill jag tillägga ?

Det är som vore det vissa människors näring och DRIVMEDEL, det att bråka och göra andra ledsna och upprörda? Det borde bli en kraftig höjning av priset på DEN “bensinen” tycker jag och det kan gärna bli ont om den, typ ransonering…! Och banne mej om det inte är risk för att såna ilskna konfliktberoende människor i dom svåraste fallen, faktiskt imploderar av sina egna aggressioner…

Vreden har naturligtvis, i sin bästa form och som alla känslor, sin plats och sitt berättigande i våra liv, det har den visst det, men det är med den som med så mycket annat som kan doseras och kontrolleras…För det gäller att veta NÄR och hur mycket och med vilken kraft… man ska ge i från sig av den och VEM man har framför sig, för det kan ibland bli fel i sändningen och för mottagaren!

Och blir man allt för slapp i truten och sin ilskemuskel så är risken nära nog uppenbar… att det går INFLATION i den här vreden. I takt med den värdeminskningen magrar pregnansen i vreden, effekten bleknar och folk slutar lyssna eller… blir själva rasande arga!. Och det kan få vådliga följder eftersom en ilsken person då måste bli ännu mer…”tydlig” och skriker högre…i tron att bli hörd, sedd och respekterad! Vilket kan bli ett “miljöproblem” för omvärlden.

Så jag håller med filosofen Aristoteles som levde för ett bra tag sen… närmare bestämt på 300 – talet f. Kristus, när han då propagerade för dygd – etiken, och menade att om vi använder våra goda egenskaper och gör det för det känns bra, så återkommer effekterna av det i oss själva – förstås…!