Om närvaron i våra samtal och hur det kan bära frukt och på djupet väcka tankar och känslor som ger tacksamhet, liv och glans åt liv och vardag!

Här kommer ett inlägg som är som det ska vara på den här sidan, skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Hur många av de ord som vi dagligen och stundligen använder och tar emot… ger vi oss tid att egentligen förstå själva innebörden av, och hur mycket av våra prat går inte liksom automatiskt och på repeat tänker jag ? Ja, det är kanske inte så konstigt om vi slarvar en del med det för den typen av kommunikation är onekligen både tidsbesparande och praktisk och passar ofta bra in  i en stressfylld tillvaro som vår. Och kanske är vi människor i grunden och möjligen av en mer dunkel anledning, mer “papegojiga” än vi tror…?

Men jag tänker att det är lite synd för genom den “ekonomiseringen” av språket där vi lätt känner igen oss i varandra och utan någon större eftertanke bara kan haka på och inte behöver ägna någon särskild tid åt frågor eller vidare förklaringar, där går vi tror jag, också ibland miste om en del reflektioner som kan göra att man ömsesidigt blir medveten om saker och ting, på riktigt! För vi har inte alltid tiden, eller lusten, och därmed kanske inte heller närvaron att kunna göra några vidare djupdykningar i våra samtal. Med det menar jag då inte… att vi alltid måste sträva efter det, för vi behöver ju av naturliga skäl förstås också det mer lättsamma, kravlösa “på -ytan” – pratet med varandra.

Men det händer att vi tillsammans landar i TACKSAMHET och av någon anledning i en härlig gemensam känsla av just det och då på riktigt. Det hände mig här om dagen och som så ofta så fick jag efter det mötet inspiration att tänka vidare och det utmynnade i det här:

Många av de ord och uttryck som under en het debut när det kommer ur våra munnar, blir förutsägbart snart överanvända och utnötta och med det “omoderna”. Ibland till och med föraktade och nedgraderade till en uttjatad klyscha utan några som helst poänger. För så funkar språket i sin ständiga dynamik, det är nämligen alltid på resa genom förändring, och vi människor som är dess användare funkar som de medresenärer som direkt inverkar på den här ständigt närvarande språkförändringen.

MEN… det finns ord och betydelser som håller och tål tidens nötning och omöjligt kan bli uttjatade och som förvisso aldrig når fram till att bli bara en PLATTITYD. Och ett sånt är ordet TACKSAMHET för det är för mig så förbundet med livets helighet och att få leva, och är därför tidlöst och har sitt eviga värde !

Och jag tänker, inför en ny dag – ett stycke liv, lika förunderligt unik som alla de andra som lyckligtvis hittills har kommit och gått och sen förenat sig med det förgångnas skuggor,
att där ute i världen och runt omkring oss, lever människor och djur och växtligheten sina liv – olika och på skilda villkor och kämpar var och en med sitt.

För en del syns morgondagen som den sorgligt brukar… tung och hopplös med nöden, hungern och krigens och konflikters alla orosljud så nära – alltid….Och det går ofta som i ett sorgligt arv utan varje ljusning och inget hopp om fred, ro eller mättnad i sikte. Ett faktum – en verklighet så oändligt smärtsamt för SÅ många.
För andra är tillvaron trygg, magen mätt och sängen skön, och tilliten till att ännu en likartad dag snart står för dörren är fast och till och med… självklar.

Det förunderliga livet SER onekligen olika ut för jordens barn och är alls inte rättvist tycker jag… Men jag sätter ändå mitt hopp till att en högre rättvisa, genom själavandringen och i ett större perspektiv och genom inkarnationer, fördelar sorger och glädjeämnen, prövningar och svårigheter, nöd och svält… över mänskligheten.
För annars kan jag omöjligt se ett uns av gudomlig rättvisa…! Men jag tror på att Gud och alla goda krafter, änglar och andra välvilliga hjälpare, och inte minst på att den UR-starka feminina sol – och månekraften jobbar för det. Och då är jag nöjd och mindre bekymrad.

I DEN samlade kraftens hand lägger jag varje ny välsignad dag min tacksamhet för att fortfarande få vara med och för att just NU ha förmånen att få tillhöra de som har det övervägande tryggt och bra. Under en tid som kanske… med evighetens mått mätt bara är ett mycket kort ögonblick i universums rymder.