De där publika förnedringsdrömmarna där man spelar huvudrollen i nattens mörker är en underlig blandning av pinsamma situationer och ibland skrattretande obegripligt grandiosa inslag!

 Jag undrar seriöst om det händer att exempelvis Trump, Putin eller liknande, milt sagt kaxiga grandiosa typer, om de som jag och många andra, ibland också vaknar upp med ångest upp till öronen efter att drömt att man liksom skalats av varje lager av självkontroll och värdighet och tror och KÄNNER…att man bokstavligen håller på att dö av plågsam förnedring! Det vore inte så fel om dessa despoter fick känna på det med en viss upprepning tycker jag!  

Det handlar då om mardrömmar i ordets rätta betydelse, eftersom man har tappat all kontroll både byxor, förstånd och annat och gjort och sagt både det ena och andra inför en bred publik hihi…! Står där som naken i alla bemärkelser och är i stunden så bortom all räddning och TOTALT maktlös. Och man är inte…”mänske” att kunna ta sig ur denna vidriga serie av pinsamheter som bara avlöser varandra  och där man gör bort sig så pass! 

Men det roliga och intressanta är att man i samma typ av helsjuka drömmar ibland figurerar i MOTSATSEN av roll och framtoning och då far fram som man hade drabbats av storhetsvansinne, gränslöst ger sig på saker och ting och tror att man kan och behärskar precis allt  och kan överglänsa alla andra för man är oövervinnlig. Och den förnedringen tycker jag är ännu mer pinsam för då är man SÅ osympatisk och ofrivilligt förvandlad till den man INTE vill vara, och det skakar verkligen om mig. 

Vad står det här för egentligen tänker jag…och vad vill de här mentalt iskalla, nattliga stålbaden möjligen lära oss? Och finns det överhuvudtaget från högre ort någon pedagogisk tanke bakom som då eventuellt, på det här hårdföra sättet skulle kunna puffa- på oss i  vår personliga utveckling..? 

Nä, jag har svårt att tro det faktiskt, och kanske är det bara en slags tömning av som en grov och osorterad energimix som lyckligtvis inte kom till användning när det liksom hamnade fel i hjärnans hanteringen av det vi samlat på oss av det vi lika osorterat sett, tänkt, känt och fantiserat om och avfärdat som rena skräpet och sen kastat i tankens soptunna. 

Eller är det möjligen bara en tuff påminnelse om att vi ändå har de här, inte så älskvärda ytterligheterna i oss… och att grejen är den att vi ska undvika dem och ambitiöst sträva efter att nå en sund balans mellan dem…?