Det är roligt det där när man som barn med en sån härlig, envis självklarhet annonserar till sin omvärld vad man vill jobba med när man “blir stor” och ofta leker, testar och identifierar sig med. För det tror jag tidigt faktiskt säger en del om ens personlighet och om vem man på djupet är och nog redan då känner är en slumrande, men växande styrka som bär mot ett åtråvärt mål…!
Själv har jag förstått att jag var en ganska påfrestande lillgammal, men rätt snäll unge som långt före “torr bakom öronen…” närde en het och brinnande längtan efter att så fort som möjligt… bli antingen: Skådespelare, “en sån som skriver böcker…” eller i nödfall…. modetecknerska hihi! Och i tonåren då hägrade som mest drömmen om att bli regissör, så nåt åt det uttrycksfulla kreativa, skapande “fria” hållet, det var tidigt och länge aktuellt. Nu blev det inte riktigt så…MEN det blev bra ändå!
Och osökt kommer jag nu in på vad vi ganska olika konsumerar av film, serier och annat. Vad vi inom olika genrer tycker om och uppskattar och det som faktiskt för många av oss, också funkar som lite skön “normal” verklighetsflykt. Själv är jag väldigt glad åt bra välgjorda serier där man kan känna igen sig själv i det allmänmänskliga och där manusförfattaren har vågat ta lite nya grepp och bjuder på ett manus där INTE… 90 % av handlingen är förutsägbar och inte fyllt med uttjatade klyschor eller könsstereotyper. Och så finns det ju sååå många riktigt bra filmer, inte minst äldre med alla tidlösa klassiker.
Vad jag däremot INTE har vilat ögonen på så mycket i mitt hittills 69 – åriga liv, är skräck – och rysare -produktioner, har inte fått ut så mycket av det, kanske av den enkla anledningen att mitt eget liv i stora stycken har varit spännande nog och stundtals ganska ” rysande..” Men när jag ändå någon enstaka gång ser några scener ur någon modern skräckproduktion så är en sak alldeles tydlig för mig. Och det är att en allt hårdare och råare våldsbenägen värld som vår samtida, den skapar givetvis över alla genrer, fiktion som följaktligen då måste TOPPA och överglänsa verkligheten i till exempel våld och skräck, för att kunna väcka reaktioner hos allt fler avtrubbade åskådare!
Dessutom har det fiktiva , det uppdiktade en väl utnyttjad… ansvarsfrihet i förhållande till det faktiska – verkliga som ger ett gränslöst spelrum för spektakulära, i mitt tycke ofta poänglösa våldsfrosserier inte sällan byggda på dåliga manus. Men jag tror att det finns en icke obetydlig psykologisk aspekt av det underhållningsvåld och skräck som blir en verklighetsflykt i en orolig tid som nu, för hur djävlig världen ändå är så är de fiktiva produktionerna oftast ändå snäppet värre än den verklighet vi inte kommer undan! Och i det ligger det ju ändå en viss förskonande tröst.
