När det gäller goda avsikter producerat av en god vilja finns det egentligen inget “för tidigt,” bara ibland ett sorgligt, “för sent” och då ett stycke oåterkallelig tid och en förlorad möjlighet!

Jag har så långt jag kan minnas varit intresserad av mänskliga relationer och fascinerats av alla de mönster som figurerar inom det, som mycket liknar ett skådespel. Och som barn tyckte jag om att vara med och lyssna när de vuxna satt och pratade, det tyckte jag ofta var rena underhållningen. För det sociala spelet är verkligen fascinerande, det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande, nu i mogen ålder och ganska luttrad  men fortsatt nyfiken på  vårt märkliga, mänskliga släkte. Och det här studerar jag gärna på lagom avstånd och bäst när jag själv inte är med i en “föreställning.” För då ser jag mer klart och tydligt och kan fånga upp mönster och sammanhang och hur vi olika mycket tar och ger, ibland tappar både manus och motivation, men ändå är snart tillbaka till glädjen över samförstånd och utbyte och över det som är VI tillsammans. 

Men det händer oss alla någon gång i livet att relationer blir trasiga och går sönder, och att band mellan oss då mister spänsten och börjar darra av en tappad kontakt, kanske för att vi försummat att vårda den, eller ibland beroende på rena missförstånd. Det här händer för att det KAN kända och för att det ligger i själva relationens natur och… eftersom allt det mellanmänskliga är dynamiskt och konstant befinner sig i ständig förändring! Och det tycker jag är ganska fantastiskt eftersom det ju visar på att kommunikation och relationer i högsta grad är levande och rörliga och inte  alls gillar att stagnera, utan vill vara i rörelse! 

Och som jag ser det, så finns det inte något FÖR TIDIGT bara ett FÖR SENT, när det gäller ett “ställa – till rätta projekt” och när man utifrån en god vilja ibland vill rekonstruera en relation och blåsa liv i den på nytt. För det GÅR om det bara syns möjligt och känns meningsfullt och om själva incitamentet finns där.! Och det gäller verkligen när det gäller försoning och förlåtelse mellan oss…!

Varje tid och samhällskultur återspeglar SINA människors sätt att leva med varandra och har SINA styrkor och svagheter och har sin livslängd, och det kan vara väldigt intressant att studera och klura kring det tycker jag. Det jag har lagt märke till på senare tid är att vi har fått fler splittringar och separationer och liksom närmare till den tändningspunkt när “korken smäller” av och kärlet för tolerans i oss är fullt… och då svämmar över i ett vredgat uttryck i  våra olika relationer. Och frågan är om inte det genombrottet ibland, är en samverkan av flera ANDRA faktorer i tillvaron som har nött färdigt på oss och larmar. Och då är det bra om man kan se “vad som är hönan och vad som är ägget.”

Jag ser att fler oftare blir förbannade på för dem ibland okända personer och för rena bagateller, och då kan man undra vad eller vem den vreden EGENTLIGEN… kanske är menad till. Jag ser fler “tvärsäkra” polariseringar i debatter och ett större utrymme för bara svart ELLER vitt när det gäller tolkningar, och en förväntan på “rätt” åsikter i det offentliga samtalsrummet, och nyanserna uteblir ofta. Och jag tycker definitivt att vi nu i allmänhet har närmare till vrede och oförskämdheter, att det lättare passerar och att en del faktiskt verkar ha en viss behållning av att nå det målet och där nöjda med sig själva… avfyrar sitt “vapen”. Och det här är ju inte precis några steg framåt i vår mänskliga utveckling, snarare tvärt om kan man tycka, men jag tror faktiskt att vi har blivit räddare och agerar på vår egen rädsla.

Men sorgligast är  ändå att vi tycks ha fått svårare för FÖRSONING och FÖRLÅT och för inkännande och ömsesidig FÖRSTÅELSE. Har vi då blivit mindre kompatibla, mer revirkänsliga och lättstötta, och i så fall varför undrar jag…? Och hur kan det komma sig att vi mitt i allt det som vi trodde skulle göra oss tryggare, blivit mer osäkra och som jag tycker, under den tillkämpade ytan så uppenbart sårbara? Har vi i den materiella meningen, många av oss men inte alla, kanske fått det för bra och för mycket att ta hand om och visa upp, och hamnat som i en ständigt pågående tävling i en massa grenar…? 

Och hur mycket energi tar inte suget efter nya saker och upplevelser, och BLIR vi någonsin varaktigt, äntligen nöjda med det som vi har och  som är väsentligt? Jag tror att en NY tid redan är här som redan har kommunicera med oss och att vi gör klokt i att faktiskt lyssna till det! För när den god viljan talar till oss som nu, med stora bokstäver… är inget för tidigt men alldeles för ofta, en hel del som är för sent!