Apropå det att vara känslig utöver det vanliga och att ha som ett rikt och ständigt flöde av direkt kontaktbara emotioner, så är det inte sällan ett arv som med ungefär… samma kraft och precision har svept över generationer i en släkt. Ibland tycks tiden ha förfinat det och nog med utvecklingens hjälp givit det ett större djup. Men mer sällan bleknar det eller avtar, det är min iakttagelse. I mitt fall så har jag fått anlaget från mina båda föräldrar där det funnits länge, så det landade minsann i hög dos och med all önskvärd tydlighet i mig och finns det där med samma styrka, men på olika sätt, i mina barn.
Den här värdefulla arvedelen är väldigt användbar, men är förvisso också en lyhörd Akilleshäl som kan få skav och ibland blir allt för hudlös. Men den ÄR också förunderligt reparabel för skav och hudlöshet läker fort, och snart är hypersensorerna fit för fight igen, det har jag så många gånger upplevt.
Jag är förvisso inte den enda i den här föränderliga världen som har lite extra känsliga sinnen. Vi är många som har riktigt bra, ibland lite FÖR bra mottagning inför det mesta som på direkten kan öppna upp tårkanalerna eller ger direktkommando till all beredskap och då sätter alla sinnena på sin spets !
Och jag som i min enfald trodde nånstans i min knopp att det kanske skulle bli en viss avmattning av den här supersensitiviteten med stigande ålder…? Att kroppen, i det här fallet ögat, kanske liksom inte längre orkar med att producera HUR mycket tårvätska som helst. Att den av begynnande utmattning hihi… möjligen börjar torka ut, blir lite mer ekonomisk och sätter igång att dra in på både skratt – och gråttårar. Att man helt inte längre orkar med sin egen sårbarhet och att hjärnan i sin cerebrala suveränitet för att skona sin kropp och underlydande, då helt enkelt skjuter den ifrån sig och sparkar ut den, så att säga… från själva “modershuset?”
Men jag kan säga att det verkar inte vara så… för jag blir banne mig otroligt nog bara känsligare och känsligare. Och jag tror att jag snart, på allvar får börja både filtrera och censurera, eller helt enkelt sätta stopp, och minimera det som mina ögon och öron exponeras för, och det till förmån för min mentala överlevnad. För man kan nog inte “gå i bitar” hur många gånger som helst, eller…?
Men, jag vill verkligen lyfta fram den sociala, intensivt känslomässiga avläsningsförmåga som hela livet har varit som en vägledande GPS i mig och som är typisk för högkänslighet. För den har på olika sätt räddat både mig och andra under mitt liv. Och jag ser så intressant ungefär samma egenskap i vår älskade schäferhund som under ytan av instinkter och vaktegenskaper, så mycket… styrs av sin känslighet och har så mycket hjärta och inkännande med oss i familjen.
Och där behöver vi tycker jag, bli bättre på att förstå hundar och särskilt vakthundar med sina avancerade känslospröt, som utifrån okunskap ofta blir misstolkade. För man ska veta att de, och hundar överlag, är verkligt högkänsliga, kloka varelser med ett brett spektrum av EMPATI och inkännande med sin omgivning och att det förstås ibland krockar med råa och direkta instinkter i hunden! Och jag tror att särskilt högkänsliga personer och motsvarande hundar dras till varandra för ett förutbestämt kunskapsutbyte och särskilda relationer…!
Jag vill påstå att det övervägande är en tillgång att vara känslig utöver den vanliga graden. Och som en bonus har jag i likhet med många också andra, fått den där ibland lite…skrämmande förmågan att kunna känna in – och läsa av energier och stämningar från platser och människor ur det förgångna. Och det gjorde min mamma också och den egenskapen finns, typiskt nog bakåt också på båda mina föräldrars sida.
