Vi går alla otvivelaktigt… omkring och bär på vår egen LIVSHISTORIA. En oftast mångfärgad berättelse som har DRAMATS alla kännetecken. Det här är ett dramaturgiskt arbete som pågår hela tiden och som växer i omfång så länge vi lever och andas. Och som en vacker skimrande SAGA… så når den sitt slut och fulländas när vi en gång stiger ur tiden. Tyvärr… och sorgligt nog, så får den här sagan inte det där klassiska lyckliga slutet, alltid för alla.
En del av oss bär faktiskt livslångt på tyngder, MEN som tur är, också på det som är lätt att bära med sig, som ljusa, glada, lyckliga minnen och gamla välbehagliga stämningar och ofta så… STARKA energier från det förgångna.
FÖR vi ärver förstås OCKSÅ så många berättelser som levandegör ovärderliga guldkorn av föregående generationers solskenshistorier och deras LYCKOR och glädjekällor! DERAS framgångar och framåtskridanden och tacksamheten över SINA segrar och framfarter genom hinder under livets väg. Så många… goa härliga klingande skratt som ännu ekar lyckligt utmed evighetens väggar och som stärker oss än idag, i alla fall mig, så många, många år senare!
Men vad vi också har samlat på oss, och som vi kanske inte alltid är medvetna om, är en hel del av våra FÖRÄLDRARS livshistoria! Genom det arkiv med bilder och tidsfragment som tidigt gick in i våra öron och ögon, och som inte alltid helt förstådda, hamnade i våra medvetande och sen blev kvar där. En helt fantastisk minnesbank som selektivt förstås… för vårt bästa, väljer ut det vi ska minnas där och då.
En allvis funktion där tidens framfart och inte sällan våra förträngningar, också gör sitt och grumlar linsen för vår klarsyn. Och jag tänker… hur påverkar det här oss egentligen och hur mycket av den här arvedelen går sen vidare till kommande generationer, och särskilt om vi inte oavvänt blickat in ett och annat i vår historia?
Det slår mig då och då hur mycket vi påverkas av förhållandet till våra föräldrar under uppväxten. Det outslitliga BAND som blir vår allra första, och på flera sätt, nog den mest avgörande nära relationen i våra liv. Själv har jag på gott och ont i likhet med så många andra, inte gått opåverkad ur den. Vi är ofrånkomligen 50 % av den genetiska uppsättningen av våra båda föräldrar och en hel del – 25 %, av deras ursprung. Och går rent genetiskt – TEORETISKT… omkring som ett intressant och väldigt upplysande…montage som utgör hälften av respektive förälders sammansättning, en realitet som kan vara både lätt och ibland rätt tung att bära för vissa.
Men som tur är så är vi – och fram för allt, så BLIR vi… ut över det, under livets gång, ändå så mycket MER än summan av det här, och står de allra flesta av oss stadigt i vår egen personlighet och är välgrundade i det som är VÅRT autentiska JAG! Och som jag ser det, så är det en av våra absoluta huvuduppgifter under vår stund på den här fantastiska jorden, att skydda, och akta den där oförstörbart vackra, sanna unika KÄRNAN i oss!
Genom att vara generösa och berömma oss själva för våra egenskaper och gåvor, och ödmjukt acceptera våra, så kallade “svagheter” och se med överseende på dom tillkortakommanden som vi gör naturligt och ska göra som människor! Och genom det HEDRA och HYLLA det genuina SJÄLVET. Och aldrig försumma att visa och bekräfta kärleken till sitt eget unika ID! För det MÅNGFALDIGAR kärleken så att den räcker till för allt det andra som vi vill hedra och hylla!
Vi ska också ha klart för oss att vi indirekt, och mer än vi nog är medvetna om, och vare sig vi vill det eller inte, är en produkt av ett betydande miljö -arv av våra föräldrars och gamla släktingars upplevelser, besvikelser och värderingar, konflikter och nötningar mot varandra och andra. Och förstås… är också det blandat med samma slags arvedelar som en gång nedlagts i dom från olika håll. Och inte minst påverkas vi emotionellt av förnekanden, familjehemligheter och trauman som särskilt om de var omgärdade av skam, och nedtystade och förträngda obearbetade gått i arv.
Och det här sätter sig ibland odefinierat, tidigt och helt omotiverat på självbilden. Och kan då ge förvirringar kring vem man EGENTLIGEN är där bakom gamla otolkade, ibland riktigt obehagliga röst – och energiminnen . Det här blir för mig allt mer intressant desto äldre jag blir och ju större bild av mig själv jag får, och när insikter och självkännedom växer och går mot klarsyn och mognad . Och med allt större stolthet och tacksamhet bär jag snart 68 år, på MIN livsberättelse – min unika SAGA, precis som den faktiskt är, helt oretuscherad och sann!
Stort och varmt TACK fina!!
Du beskriver det då bra och utifrån ditt hjärta ❤💫💜
Varm kram ifrån mig ❤❤
Varmt tack Stina för din vänliga uppskattning!