Det råder inga som helst tvivel om den saken… att vi alla är en produkt av vår miljö och det samhälle vi lever i och naturligtvis präglas vi av vår samtid. Men det konstiga är… att ju bättre vi har fått det rent materiellt, så har vi ändå i det stora hela, blivit mer missnöjda, för “mycket vill ha mer”. Det har absolut gjort det sociala klimatet kallare och och onödigt hårt, och vi sårar varandra och slår oss fram, ibland som vi alls inte vore människor!
Och jag tycker att vi behöver mindre slagord och ännu mindre, eller ingen alls… “dra – åt helvete – mentalitet.”.. i förhållande till dom som inte tycker eller gör som vi själva, och inför det som allmänt uppfattas som fel eller orätt. Opinionen och samhällsdebatten tycks bli mer och mer känslostyrd, aggressiv och med det, givet mer onyanserad. Och ju fler som sysslar med det här, desto mer accepterat blir det förstås och bäddar då förutsägbart, allt mjukare för fler fula personliga påhopp och för dom avskyvärda offentliga sociala “avrättningar” som vi kan se i medier i dag.
Vi BEHÖVER banne mig… coola ner oss, bli mer objektiva och genomtänkta och… mer mänskliga! Och vi BEHÖVER också ta tillbaka det där balanserade sunda förnuftet som tiden och nya idealbilder till stora delar, så fräckt har knuffat bort från våra tankebanor, och ersatt med improduktiv hård och taggig vinna eller försvinna – argumentation. Och vi BEHÖVER med mer respekt, hyfs och fason, möta varandra i fler riktiga, live- samtalsrum där vi inte bara figurerar för vår egen synbarhets skull.
Och dessutom tror jag att vi mer än vi gör i dag, borde odla LYSSNANDETS KONST, en konstart som orätt förlorat i värde och som nästan håller på att dö ut i våra dagliga livesamtal. För genom att lyssna på riktigt och vara närvarande, så får man mer på fötterna och kan lättare förstå nån annans argument och hur den personen tänker och resonerar.
Och jag anar att det bakom den ökade aggressiviteten och lättheten att ta till verbala vapen, ligger ETT av flera andra symtom på ett sjukt samhälle, som det här:
Vi har INTE TID, vi TAR oss inte alltid tid för viktiga saker! Och då blir vi givetvis mindre socialt kompetenta för vi tränar för lite på det här, och då vet vi förstås allt mindre vad som egentligen ÄR viktigt… eller rätt och fel. Fast vi nog tror att vi har blivit supersociala genom vi syns och hörs på dom mediala torgen, och att det blir viktigare än VAD vi säger och HUR vi kommunicerar. För att jaga tiden och att göra som majoriteten gör det tenderar hela tiden att bli det viktigaste.
Vi vänjer oss vid det här, anpassar oss duktigt… för människan är en utpräglad opportunist. Och vi hittar nya, gärna tidseffektiva, förhållningssätt i våra sociala beteenden, men det blir inte alltid bra… För vi riskerar ofta bara att bli dummare och lägger inte sällan krokben för oss själva och saboterar med det vår egen utveckling. Tiden – livet, som egentligen är en gåva och vår vän, och som faktiskt ALLTID står på vår sida, räcker då inte längre till och håller bokstavligen på att bränna ut sig… för att kunna tjäna våra konstant växande behov av allt det som vi vill använda den till, och har istället blivit vår fiende…!
Och DÅ har något uppenbarligen gått fel och kanske ska vi då ta oss en rejäl funderare på om vi faktiskt inte ska säga upp oss som TIDSSLAVAR och riva det kontraktet…!
