RÄDSLAN är i rätt proportion en viktig länk i en ganska lång och stark kedja som är vår överlevnadskraft och utgör människans försvarsmekanismer. Men våra tankar och tidigare erfarenheter har en STOR påverkan på de tolkningar som våra hjärnor gör av inkommande hot och det inverkar då förstås på de bilder våra varningssystem skickar ut.
Naturligtvis får det här en avgörande betydelse för hur stor rädslan växer sig i olika människor. Och det tror jag är bra att känna till och förstå hos varandra. Och när vi blir riktigt rädda så händer det en hel del med oss rent fysiologiskt som står utanför vår viljas kontroll, förutom det emotionella påslag som drar igång när våra inre larmsystem aktiveras.
Det autonoma nervsystemet i oss som INTE styrs av viljan är minst sagt sinnrikt och kan sitt jobb sen urminnes tider. Och det börjar med att höja blodtrycket och ser sen till att blodflödet omdirigeras från vitala organ och ut till perifera delar som armar och ben för att säkra de funktionerna och förbereda den urstarka nedärvda kamp – och – flyktinstinkten i oss som förstås är direkt kopplad till vår överlevnad.
I de här lägena är vi i inte särskilt bra på att göra sakliga, objektiva bedömingar eftersom kamp – och – flyktimpulsen liksom kapar våra hjärnor som en följd av att all energi och nödvändig fokus måste tilldelas kroppen just då. För det handlar då om att bokstavligen vara på tårna och att ÖVERLEVA…
Hur många av oss har inte upplevt det här fasansfulla tillståndet när något allvarligt faktiskt HAR hänt eller när vi TROR att allt är kört och bortom all räddning med en människa, situation eller med en omständighet… under en”station” på livets resa… Det här lämnar alldeles självklart spår och sår i oss och blir till minnen vars rädsle – energier vi INTE vill vara I igen, för att det var såååå smärtsamt för både kropp och själ…
Och jag har en teori om att många av oss väldigt lätt oavsiktligt “målar fan på väggen” och per automatik tar ut rädslan i förskott för att försöka besvärja och mota bort det där att KÄNNA hur skräcken och oron – själva rädsle – spöket, sätter sina vassa klor i oss och startar ett verkligt kännbart “kamp – och – flykt – ångestbeteende.
Och jag tror att själva RÄDSLAN för att BLI rädd är en av våra värsta fienden för den tar ut tragedier och sorger i förskott och får saker och ting att SE UT som om… de redan har hänt! Den illusionen har genom alla tider, dränerat mången människa på kraft och energi…!
Jag har en dröm om att vi alla, verkligen skulle kunna hjälpas åt och göra varandra SÅ mycket mindre rädda för att vara I rädslan UTAN att ana det värsta eller tro att allt är kört eller förlorat…! Och jag hoppas att vi kan börja jobba med den uppgiften just nu som allt ser ut omkring oss… och när vi som mest behöver det hoppet och kunna känna att det värsta faktiskt inte BEHÖVER hända…!
