I mitt jobb i äldrevården var det magiska stunder när jag hade tid att sitta ner med någon och vi tillsammans kunde titta i ett fint gammalt album där foton gulnade av tidens gång, kunde berätta om just den människas liv och historia. Och jag blev ofta så rörd av att se hur gamla fotominnen, ibland ända från en avlägsen barndom, öppnade dörren till hjärtat och minnesarkivet hos våra patienter som vi på den tiden, under långa vårdtider lärde känna väl och fick nära och kära relationer till.
Det händer då och då att jag drömmer om de här människorna som jag hade förmånen att få möta och lära känna i mitt arbete. De drömmötena lämnar alltid efter sig en lite sorglig vemodskänsla över livets gång och ändlighet. Men mest en STOR tacksamhet till dem alla för att de är en betydande del av min historia och för att de har varit med och gjort mig till den jag är i dag. Och jag hoppas att vi en gång ska träffas igen…där ovan regnbågen eller på någon annan vacker plats.
Liksom nog de flesta andra människor vill jag ogärna att mina erfarenheter, tillkortakommanden, sorger och glädjeämnen, en gång så sorgligt bara blir till några små bortglömda smulor längst där inne i något hörn av livets skafferi…
Och man kunde verkligen önska att det för var och en av oss ändå, hur det än har sett ut under resans gång, kunde bli möjligt att få lämna efter sig någon form av minnesmärke som berättar vem vi varit, och några utvalda stycken av våra erfarenheter som ett slags Livets CV. Och kanske inte minst, en del av de insikter och kunskaper som det resulterade i till slut. Det skulle nog vara intressant och lärorikt för många av oss andra och alldeles säkert också för eftervärlden, och i den bästa av världar – för framtiden.
Men idealet vore tycker jag, förstås om vi nutidsmänniskor trots all stress, och i vår ganska egocentriska ständiga framåtrörelse, också medan vi lever och här och nu, kunde var lite mer nyfikna på varandra i en mer positiv bemärkelse och oftare ta oss tid att, med respekt, blicka in i varandras livskunskaper och erfarenheter, och mer och oftare lyssna och lära oss av varandras mognad eller brist på den…
För det tror jag faktiskt skulle gynna vår utveckling som människor och stärka vår läggning för ödmjukhet och göra oss mer osjälviska.
Men hur ska man egentligen på riktigt, kunna imponeras eller förundras av sina medlevare i en värld som vår, där nästan allt och alla, numera i nästan varje ögonblick toppar sig själv? Och när många är beredda att göra vad som helst för att kunna överträffa någon annan i sin livsstil, sin goda ekonomi, sitt toppenjobb, sin rappa tunga, eller förstås, i sitt senaste slagfärdiga, välformulerade eller uppseendeväckande inlägg på Facebook eller Twitter… hur gör man…?
Kanske, kan man i någon mån sakta ner historielösheten, den galopperande “nyhetens behag” och egots i längden, meningslösa jakt på att bli mer synlig , intressant och häftig än andra, genom att påminna sig själv om att man nog faktiskt inte är mer unik eller särskild än någon annan… För vi är ju ändå, hur det än det ut, delar av samma helhet och som jag ser det, komna från samma källas vatten med samma ursprung och samma värde. Och den rättvisetanken tycker jag mycket om!
Och därför skulle INGENS liv och erfarenheter behöva, när den dagen kommer, bara bli till några gamla torra, bortglömda smulor i livets stora skafferi…
För vi är nog alla på något plan, men på olika sätt, ändå större än så!
