Ibland tycker jag att man faktiskt lite tappar bort sig själv, att den egna inre rösten – den som man behöver lyssna på oftare än man tror, vissa dagar blir otydlig och inte lika hörbar. Såna dagar är jag mer påverkbar av det jag ser, hör och läser och förlorar lättare skärpan i mina annars ganska självständiga tankar. Och det stör mig, för jag tycker om att vårda det som är jag på riktigt och att hålla reda på mina åsikter och uppfattningar och jag värnar om modet att också stå för dem. Jag mår bra av det och känner att det stärker min självrespekt.
Jag har alltid haft ett visst behov av att vara lite i mitt inre och lyssna på den här rösten som bor där inne i Självets privata lilla rum. Det är viktigt för mig, och jag är rädd om de här stunderna för de har genom åren givit mig så mycket värdefull, färgrik inspiration till mitt skrivande och det är och har länge varit, rena friskvården för mig.
Men det högteknologiska informationssamhället har en hög puls och är som en riktigt bred motorväg med väldigt många filer, och det har som jag ser det förändrat tillgängligheten till kommunikation och information på gott och ont. Och på de stora digitala mötesplatserna är den sociala trafiken dygnets alla timmar nästan ogenomträngligt tät, och bruset från alla röster vilar aldrig…. Och jag vågar påstå att det här nog är en av orsakerna till att så många av oss, som själva både konsumerar av och deltar i det här mediabruset, också fått allt svårare att koppla av och vila, och har också skaffat oss en del sömnproblem.
Den här gigantiska utvecklingen fullständigt plöjer fram i våra vardagliga liv, och eftersom vi anpassar oss efter den så blir vi naturligtvis också satta i förändring – det är oundvikligt, och i den processen är det lätt att bli blind för det som inte är BARA bra, för det lite kapar våra hjärnor och skapar bedrägliga mönster.
Och vi lever många av oss, dessutom sen länge med tyngden av den gamla villfarelsen att allt som är NYTT enbart är bra, tjänar oss och för oss framåt. Och tror att den som plockar guldkornen ur gårdagen – eller från vår numera ganska devalverade historia, automatiskt är en töntig bakåtsträvare som inte fattar vitsen med “det senaste”, vilket ju snart med en svindlande fart också det, förpassas till det “gamla” och hopplöst ointressanta.
I det här stora allmänna bruset som ju de flesta av oss befinner sig i dagligen är det lätt att förlora kontakten med sin inre röst och det som i varje människa är det sanna JAG som om mottagningen är bra, alltid sänder live och oförvanskat. Och tappar man den här kanalen är risken att man då börjar tumma på sina egna åsikter och uppfattningar, låter sig förvirras, ansluter sig till den breda massan och sänker sig till att göra beställningsjobb och börjar leverera FÖRVÄNTADE åsikter och beteenden, och det är en teater som ingen mår bra av att spela i längden .
Så det gäller att hålla god kontakt med sig själv och värna och vårda den inre källa där det sanna och äkta, ännu oförstörda finns. Och att inte vända dövörat till rösten som kommer där i från för då riskerar man att förlora en stor och mycket betydelsefull del av sig själv!
