Tänk… att nu har jag faktiskt praktiserat rollen som “ålderspensionär” i lite drygt ett år, och gjort mig hemmastadd i en ny, och nästan högtidlig fas av livet. Jag känner en stor tacksamhet för att få hänga kvar i tillvarons skör – starka tråd, men mitt gamla vemod hinner ofta ifatt mig och blottlägger minnen, människor och miljöer som för alltid kommer vara saknade av mig… Och då är det trösterikt att ha en orubblig tro på att den här stora föreställningen går vidare och tar hand om våra själar och ser till att vi kommer till nytta och har lite roligt i en annan dimension av de universella boningarna.
Jag tar det nya och åldrandet med ro och behärskning och tycker det har en viss spänningsfaktor med sig haha… Mitt ganska stormiga liv, bitvis lika brokigt som en gammal trasmatta, har gått fort fram till nu och jag HAR haft mycket roligt! Stor tacksamhet för att jag kan KÄNNA tacksamhet för det, och för att jag tidvis har prövats ganska hårt av livet, men ÄNDÅ nästan alltid sett ljuset och kunnat fånga glädjen lite varstans omkring mig. För DET har gjort skillnad!
Jag ville tidigt bli stor och vuxen, blev ganska lillgammal och fick också mitt önskade vuxenblivande, fast tyvärr i övermått då jag fick ta mycket, onödigt mycket ansvar för mina föräldrar. Men vad blev det, om inte en bra, om än ganska dyrköpt lärdom som jag uppskattar ännu mer i dag, långt senare, för det har hjälpt mig att bättre förstå människor.
Jag har inga problem med att bli pensionär och bli äldre eftersom jag nu som alltid, haft en nära och bra kontakt med min tidlösa kärna, där jag har nära till alla mina genomlevda åldrar. Och jag räknar min verkliga tacksamhet i den enda, verkligt betydande rikedom som liv och hälsa är, ju mer jag får leva.
Det är skönt att nu vara mer modig, sunt självsäker och självständigt trygg än aldrig någonsin förr. Och jag känner att mycket av det jag tillägnat mig i livet av både det ena och andra, i den här åldern har hittat sin rätta plats i mig och gjort mig mer oberonde av andras tyckande och gillande. Och blir jag ledsen och uppgiven så hittar 66- åringen bra mycket fortare och mer okomplicerat tillbaka till lugn och balans igen.
Jag välkomnar åldrandet – omfamnar det, och försöker se det precis som den naturliga livsfas det faktiskt är. Jag putsar på mina årsringar med stolthet och känner STOR tacksamhet att jag fortfarande få vara med på tåget!
Jag gillar mitt gråa hår och är vän med mina rynkor, och jag har inte längre några fåniga fasader att bevaka. Livets sanningar skrämmer mig inte längre och är inte den hotande katastrof som i yngre dagar. Och jag är bara så helt okej och nöjd med att vara pensionär, och för att som sagt, ha kvar alla redan genomlevda åldrar i mig! Och så är det rena plåstret att ha nära till både skratt och gråt, för det håller spänningar i kroppen borta och den känslomässiga spänsten i gång. Tack till livet för så mycket!
