Vårt människovärde är det fundament som för alla rimligen borde vara okränkbart och helt oantastligt. Och helt amatörfilosofiskt tänker jag att varje människa nog föds med samma fulla mått av det värdet, något annat varken kan, eller vill jag tänka mej. Jag vill också tro att vi egentligen aldrig kan förlora det grundläggande värdet under livets gång. Men att felval och misstag under livsresan kan innebära att vi då mer eller mindre, temporärt förlorar vår MÄNNISKOVÄRDIGHET.
Vilket för mig då INTE är detsamma som att förlora sitt MÄNNISKOVÄRDE! Eftersom jag är övertygad om att vi genom insikter, förändringar och gottgöranden kan få vår värdighet tillbaka och bli återupprättade. Vilket är rena pedagogiken – “göra om och göra rätt helt enkelt…!” för så mycket pekar på att livet är en skola i själavandringens regi…!
I den stora världen kan vi ibland känna oss ganska små och hopplöst maktlösa vilket ju är fullt mänskligt. Och dom här känslorna kan då påverka vår upplevelse av människovärde negativt. Men det är som om det ligger i livsuppgiftens natur att få återkommande träning på att ta sej upp ur mentala formsvackor och hinder, och återfå behövlig kraft och styrka för att sedan kunna gå vidare igen.
Men tänk vad ett vänligt ord, en bekräftande blick eller lite generös hjälpsamhet kan göra skillnad för en människa! Det kan verkligen stärka känslan av att faktiskt ha… ett människovärde, och det kan ibland bli livsuppehållande!
På våra arbetsplatser i de sociala rollbesättningarna, döljer sej inte sällan starka hierarkiska strukturer precis som i alla våra demokratiska organisationer. Där det som bekant händer att så kallat “starka” individer förminskar sina medarbetare och sin omgivning ibland med ren mobbing. Och såna övergrepp med elakheter och fula påhopp kan verkligen bryta ner nån annans självbild och på nolltid rasera den personens tro på sig själv, och det får ibland tragiska följder. Därför behövs mer än nånsin de verkligt goda och modiga människorna, som i tid vågar säga ifrån och ingripa till någons försvar, och som kan bryta den tystnadskultur som så ofta råder också i dom här sammanhangen!
I det sociala livet, i det skådespel som hela tiden pågår runt oss tar vi – och har vi – alla våra roller och både tragik och komik är återkommande inslag i livets teater. Vissa spelar sin roll med omsorg, medan andra tar mer lätt på sitt agerande, en och annan slarvar ibland bort sin roll helt. En del tycks tragiskt nog helt ha blivit utan manus och famlar efter bästa förmåga förvirrade fram i livet. Dom människorna känner jag stor medkänsla för…! Då och då möter man någon som så uppenbart har fått en alldeles fel roll som inte passar alls, och det är också lite sorgligt, för det är nog inte helt lätt att plötsligt anta ett nytt, mer passande agerande i livet.
Men visst är vi människor lite slarviga och ovarsamma med varandra ibland, och jag kommer då och då på mej själv med att försumma det där med att med lite social omsorg få någon annan att växa och bli bekräftad i sin känsla av människovärde. Det finns ju egentligen inte mycket som är så roligt och meningsfullt som att göra livet lite ljusare för någon annan!
Men det positiva är att det finns så många ” allt – är – möjligt – människor” överallt! Människor som har det naturligt i sej, det där att kunna stärka, bekräfta och glädja sin omvärld. Och dom finns där på våra arbetsplatser, i affärer och på parkbänkarna … för även bland dom som hamnat snett finns godhet och medkänsla och många mogna själar…!
Och det är som om dessa ljusbärarna är vaccinerade mot negativitet, rädslor och hopplöshet, eller så struntar de bara högaktningsfullt i att befatta sig med såna energikrävande bromsklossar i tillvaron. För dom går omkring bland oss som små solbelysta, mentala Claes Ohlsson – butiker med universallösningar på det mesta, och deras aldrig sinande tips och råd, uppmuntran och hjälpsamhet, blir för oss andra, som dom “reservdelar” och den extrautrustning som vi ibland behöver när vi tappar sugen och uppgivet dippar i tillvarons hopplöshet.
